>

Åkte förvirrad iväg till Muskö med GPS-klockan hemma.

Oj vad tomt det ser ut på vänsterarmen!

Bästa tänkbara uppladdning inför Musköloppet bestod av tjejmiddag med skitsnack och höjdarfrukost med massor av energi. Lördagen skulle bli en fin löpardag.

Muskö var överfullt med bilar, löpare, knattar, familjer och ö-bor. Anna Rahm syntes inte till så vi blev lite förväntansfulla – kanske skulle Rebecca kamma hem guldet för IF Linnéa? Då dyker givetvis snabba löpare från Spårvägen och Huddinge AIS upp. Rebecca tog en fin bronsplats 🙂

Själv hade jag tänkt springa med Tone först, eftersom jag glömt min Garmin och hon är en levande takt-klocka. Men precis innan start kom vi överens om att springa själva. Jag drog iväg i min egen fart – tänkte att Jag går på känsla idag. Vilket jag gjorde. Jag lät mina blommiga Asics Noosa suga tag i underlaget och skjuta mig framåt så fort det var hårt underlag. Jag lät benen pinna på i nerförsbackarna och jag tänkte på tekniken i uppförsbackarna ”Jag är från IF Linnéa – jag skyr inga backar!” Och backar är det gott om. Efter 7 kilometer kom vi till den ojämna ängen där det känns som om man springer på en tjockmadrass från skolgympasalen. Det var lerigt och blött, de flesta sprang bredvid utom jag som klaffsade rätt igenom ”Jag tränar ju Nordic Military – jag skyr ingen lera!” Hela tiden fick jag springa på känsla eftersom klockan låg hemma. Jag hoppades hela tiden att jag skulle slå förra årets tid… men hade ju sagt att det bara var träning…

Den sista backen…
…är lång och brant. Några hundra meter innan denna backe springer en man i 50-årsåldern förbi mig och säger ”Inte ska du låta en sån här gammal gubbe klå dig!” och drar vidare. Jag samlade energi, lät honom hållas, lät honom trötta ut sig. Han sprang ikapp en kille i 30-årsåldern och en annan kille som jag bara uppfattade i periferin. När backen började såg jag IF Linnéas hejarklack uppe på toppen. Jag sköt fram höften, hittade rytmen i steget, använde mina armar och sprang förbi periferi-killen, tog sikte på ”gubben”. Andas in-ett-två-andas-ut-tre-fyr… steg för steg kom jag närmare. Upp med hakan, snart förbi. Linnéa-gänge fick syn på mig och började vråla ”Mia -Mia – Mia -Mia”. Jag tog all den kraft jag hade kvar och drog förbi gubben och killen, jag ökade takten så att det var svårt att få luft. Jag fortsatte framåt – sprang, sprang, sprang. Ingen skulle få komma förbi mig! Efter helvetesbacken lutar det nerför i 150 meter in i mål. Jag hann inte återhämta andan utan sprang på vilja – adandes med övre delen av lungorna – trodde jag skulle sprängas – men höll måttet. In på tiden 49:42! Förra året sprang jag på 52:22. Jag är grymt nöjd! Det gick ju att försmäkta utan klocka!

Efter detta kammade IF Linnéas ena stafettlag hem segern och fick med sig den här fina pokalen!

Traditionsenligt åt vi sedan Spaghetti Bolognese hemma hos Bröderna Coach’s mor och make Ludvig. Han har skrivit boken ”Spring för Kärleken och Livet” – och höll ett alldeles förträffligt anförande för oss 20 Linnéaner 🙂 – sådant samkväm tror jag inga andra klubbar har!