Du blir bra på det du tränar. Jag kör inte spinning eller cyklar särskilt frekvent så jag har en utmaning när det gäller att sitta i sadeln. Efter att ha botaniserat i SATS träningsutbud så fastnade jag för ett namn ”Camilla Ringström” och eftersom hon är en fin vän, en grym ultralöpare och en härlig medmänniska så tänkte jag inte så mycket på vad det var jag anmälde mig till…
Watts Up-Cycling
Camilla ger instruktioner och jag har rosa strumpor. Foto: privat
Jag packade spinningskor och träningskläder och tänkte att 45 minuter är väl helt okej som lunchträning. Det går ju alltid att fuska med motståndet och bara fjösa sig igenom passet…
Ack så jag misstog mig. Jag valde att inte ta ett pulsband (rädd för att jag inte skulle veta hur man aktiverade det utanför – oteknisk som jag är) och körde med hjälp av cykelns display istället. Camilla coachade oss att hitta trösklar, hittade sätt att se hur mycket vi orkade – 1. Ja, jag kan fortfarande prata obehindrat 2. Jag kan prata men, helst inte 3. No way att det kommer ett ord över mina läppar.
Vi fick alltså känna oss fram och arbeta med Watt-siffran. Vi skulle se vart vi hamnade när jobbighetsnivån var 3 – icke talbar. Breda riktlinjer var ”Din vikt x2-4” Alltså – om du väger 60 kg så skulle spannet vara mellan 120-240.
Lätt som en plätt tänkte jag och började jobba med Watten. Hur svårt kan det vara i 10 minuter tänkte jag och lade mig stadigt mellan 175-180 (såg nämligen att herren bredvid mig såg oberörd ut vid 200). Jag blev rätt snabb icke talbar och det kändes som minutrarna var hur långa som helst. Svetten lackade och min töntigt lilla torkhandduk blev dyngsur. Jag svettades till och med på handens ovansida! Runt cykeln var det små pölar men jag brydde mig inte så mycket om det.
Benen pumpade på och jag gav mig den på att klara hela passet. Låren jobbade upp bra med mjölksyra och jag flåsade rejält (fast inte värst!). Under de 10 minuter som vi körde tufft tänkte jag flertalet gånger att jag skulle dra ner motståndet och fjös, men av någon anledning lät jag mig själv fortsätta. Jag ville se om jag faktiskt grejade att vara utanför komfortzonen – och det gick. Kanske var det inte den bästa Watt-siffran i världen men det var första gången jag körde och nu har jag en riktlinje om jag skulle få för mig att testa igen!
Efter passet gjorde jag rent cykel och golv, stapplade in i duschen och var helt slut. Jag var i alla fall någotsånär alert för jag lyckades hitta utgången från omklädningsrummet utan att gå in i städskrubben (har hänt två gånger).
Nu vet jag att jag kan ta mig utanför komfortzonen vilket innebär att jag inte kan fuska med nästa veckas utmaning i Kickstart2015
Leave a Reply