Jag har kastat in handduken. Trots att jag inte är skadad eller har ont någonstans har jag alltså brutit loppet. Jag är tom på känslor. Tom på energi. Tom på vilja. Det maler någonstans bak i huvudet att det är sånt här jag ska kunna hantera. Jag vet ju precis vad jag ska säga till mina adepter i samma läge.

  • Ät och fyll på energi
  • Ta en kilometer i taget
  • Medaljen är superviktig -vad du än gör så bryt inte
  • Du vet vad du ska göra och det är detta du har siktat på

Jag har glömt bort allt det där. Det är inte lätt att coacha sig själv. Inte lätt alls faktiskt. Jag är dessutom rätt dålig på att ”vara liten” så jag drar mig in i det sista att berätta att jag har det jobbigt. Hela mitt liv har kantats av ”Kan själv” och att jag inte vill att någon någonsin ska tycka synd om mig. Och just nu är det verkligen inte synd om mig. Jag har lyckats springa 14 mil. Det är ganska okej.

Det kommer en kille och en tjej och hämtar upp mig i bil. Den är inrökt och de två blossar hela tiden. Jag är trött och illamående men orkar inte säga något. De är snälla och ska ta mig till den stora Brytbussen – The Bus of Shame

Guppande sightseeing

En löpare vadar över floden, en del av loppet jag missade. Foto: privat

En löpare vadar över floden, en del av loppet jag missade. Foto: privat

De är stolta över loppet och vill visa mig den delen av banan jag missar att springa nu när jag har brutit. De tar sin lilla bil och ser till att jag får åka ner till floden. Vägen är guppig och det hade egentligen behövts en crosscountry bil. Gång på gång slår underredet på bilen i stora stenar och jag är rädd att något ska gå sönder. Jag försöker slumra till för jag har ju varit vaken i ett och ett halvt dygn. Det går inte att vila för bilen kränger hit och dit. När vi äntligen kommit ner till flodfållan tar de rökpaus. Igen. Nyrökta hoppar de in i den varma, fuktiga bilen och  mitt illamående tilltar. Jag har inte ens vatten att dricka. Jag vill bara ut men orkar inte. Somnar och låter dem transportera mig till Brytbussen. Där sover jag i 45 minuter och går sedan ut och beställer mat. Grillspett.

I lånade kläder i en rökig brytbuss. Foto: privat

I lånade kläder i en rökig brytbuss. Foto: privat

Samtidigt som maten kommer börjar mina vänner rulla in i kontrollen. Nu är jag pigg och hjälper dem med lite peppande ord, fyller på deras vattenflaskor, ger dem energi och skickar i väg dem. Jag håller skenet uppe och låtsas glad. Inombords är jag inte okej. Trots mitt privata fiasko kan jag glädja mig över de andras prestationer. Jag ser på nätet att Sandra ligger i täten för damerna och att hon springer med Jonas som ligger sexa av herrarna. Det är grymt. Jag har fått heja iväg Inga-Sarah och Nina som båda gör distansrekord. Jan-Erik har fått tävlingsvittring och springer om ett trettiotal löpare (kan vara fler).

Alla röker

Inga-Sarah och Nina i depån. Foto: privat

Inga-Sarah och Nina i depån. Foto: privat

Efter att jag hejat iväg svenskarna från kontrollen sätter jag mig och försöker sova lite i bussen. Chauffören och hans två kvinnliga loppkollegor ger mig vatten och frukt och sätter sig sedan och röker i fören. Efter att ha rökt varsina två cigaretter på raken går de ut och tar lite frisk luft och går sedan in i bussen och tänder en cigg till. Det är vid sånna här tillfällen jag uppskattar rökförbudet i Sverige. Alla röker i Grekland. Och de röker mycket. Jag tror inte ens att de kopplar att det skär sig att röka i en buss för löptävlande. Jag sitter en bit bak och slumrar.

Äntligen tillbaka

Det tar tre timmar innan bussen ska köra. Jag ser massor av löpare stappla/gå förbi utanför. Många som låg långt bakom mig när jag bröt och som får springa vidare. Jag vet nu att jag hade klarat det. Att det aldrig var en fråga om att bli avplockad för en cutofftid. Det svider att förstå det. När bussen lämnar och kör mot Olympia och hotell Europa så rinner tårarna på mina kinder. Jag har sett alla tävlande på fejjan få sina olivkransar om huvudet och stora medaljer om halsen. På bussen sitter jag i collegebyxor, stora damtrosor, en funkiströja och luktar svett och rök. Det sammanfattar vrak-känslan jag har inombords. När jag väl är på hotellet får jag hjälp med väskan till rummet. Duschen är den skönaste som finns och jag blir glad när jag träffar Sandra som vunnit. Vi ska dela rum. En stund senare kommer Inga-Sarah och Nina. Alla är glada. Jan-Erik letar efter sin väska (det är tydligen ett återkommande inslag för honom i Grekland).

Det är tufft att bryta ett lopp. Jag jobbar med mina motstridiga känslor inombords och försöker hålla skenet uppe. Vi äter middag på lördagkvällen och går sedan direkt och lägger oss. Dagen efter hänger vi vid poolen innan det är dags att åka till Olympian Race-festen. Jag känner att jag egentligen inte hör hemma där. Jag slutförde ju inte loppet. Det är människor runtomkring mig hela tiden och jag vill bara hem.

På måndagkvällen är jag till slut hemma i Stockholm. Jag behöver få vara ensam och tycka att det känns skit en liten stund. Att få låta 1-2 dagar gå till att tänka igenom varför jag gjorde som jag gjorde och hur det påverkade mig efteråt. Jag är låg. Riktigt låg. Lite så att jag skäms.

Två dagar efter har jag helt släppt de dåliga känslorna. Då är det färdigältat. Är det något jag har lärt mig nu så är det att bryta på grund av en orsak, att medaljen alltid är viktigast, att inte ställa in skorna och hoppas att alla lopp ska vara lätta. Jag är okej, och jag är rätt stolt att jag mår så bra i kroppen efter 14 mil och kan strutta runt i högklackat bara fyra dagar efter passet. Min största rädsla var att jag kände mig så svag jämfört med Jan-Erik, vilket blev ett jättehinder mentalt. Ska jag sinka honom i Pyrenéerna. Efter lite konversation med Janne efteråt så visar det sig att vi har varit starka vid olika lopp och det är ju först om två månader som vi ska vara tokstarka båda två. Det känns tryggt – jag känner mig förväntansfull inför det.