> Idag fick Stockholm Stadion besök av tre läckra, snabba brudar. Solens strålar prydde den gröna gräsmattan, löparbanorna var vackert tegelfärgade. Stadion är mäktig, den är stor och banorna såg så mycket längre ut än Kristinebergs löparbanor.

Krillan ja. Nu tar vi historien från början. Jag och Karin skulle möta Catarina vid Kristinebergs IP för att köra intervaller. Vi startade vi Stadshuset för en uppvärmningstur och kom fram till idrottsplatsen som var laddad för…nej, inte intervaller utan fotboll – med inträde på 50kr dessutom. ”Vad gör vi nu?”. Jag ringde en säker källa (Alex) för uppdatering om Stadion hade fotbollsmatch, så var inte fallet. Vi hoppade in i Catarinas bil och cruisade genom stan. Väl framme vid Stadion möttes vi välkomnande med öppen grind och tomt på folk.

Det är en viss känsla att komma in på Stockholm Stadion. Här springer eliten. Det osar riktigt friidrottsarrangemang och svaga, diffusa silhuetter av funktionärer med plasbackar kan nästan frammanas av ren tankekraft. Jag kände mig invald i gänget. Som en av dem. Enda skillnaden skulle kanske vara att jag promenerade in med ett fånigt leende från öra till öra utan att kunna vara allvarlig. Så har jag inte sett eliten, de är mer fokuserade.

Vi började i alla fall med två varvs uppvärmning, sedan skulle Snabba Karin och Catarina springa 6*800. Jag gav mig på mina tusingar. Jag gav mig dessutom tusan på att göra det bra. I vanliga fall kör jag på uppmätt sträcka på Järvafältet, med lite uppförsbacke där tusingarna ligger på 4:22-4:26.

Med hejarrop och mentalt stöd från mina medlöperskor, och min egen härliga vilja blev det fyra tusingar med följande tider: 4:04 ( :11, :15, :14). Den totala löpmängden blev 12 km på en tid av 58:53. Medelpuls 158 (max 177). Behöver jag nämna att jag är nöjd? Jag är salig! Det är Runners High!

Jag har fortfarande svårt att sluta le! Härligt jobbat brudar – idag gungade Stadion, och det var banne mig inte sista gången!