Humöret är på topp hos makarna Nygren på Checkpoint 3. Dottern Emma (13 år) har full koll på när folk anlänt, vad de ätit och när de gett sig av igen. Loppet leds av Christian Ritella, därefter ligger Forssis jagandes med Jonas Davidsson och fransmannen Serge. Det är 17 personer som startat i Stockholm och nu återstår 11 i tävlingen.

Sitter utanför och känner gemenskap med min ultrafamilj i Karlstad.

Jag är lite groggy, men tackar Daniel för hjälpen och pratar lite med Stina som dyker upp och också får mat i sig. Det känns både i huvud och kropp att jag nu har varit igång i snart 70 timmar. Jag vet att den kommande sträckan till Strömstad kommer att bli den tuffaste. Många etapper är långa utan tillgång till affärer och vätskepåfyllning. Jag försöker att planera en etapp i taget, med energipåfyllning och sömnmöjligheter. Stina och jag tar en etapp i taget för att det ska bli mer görbart för min skalle. Att med blåsiga, varma, svullna fötter tänka sig att springa 20 mil till på varm asfalt skulle nog få min hjärna att säga ”Ge dig idiot.” Men min hjärna vill ta sig till Strömstad. Min kropp gör som hjärnan säger. Och tankarna styr kursen så länge den får energi och lite vila.

Jag sover några timmar hos Olle och Maria, ställer klockan så att jag kan hänga med Jonas och Johannes på natten. Under tiden laddar jag Garmin, pannlampan och mobilen. Vi drar iväg någon gång efter 21 och det blir en mycket bra runda. Fin skog startade turen och vi orkade pinna på rätt bra. Långa, övergivna vägar transporterade oss vidare genom natten. Vi börjar prata jobb och kommer in på livsviktiga ämnen – om våld i nära relationer, om bemötande av polis, om hur det förebyggande arbetet måste ta nya vägar. Vi connectar folk med varandra, löpare jag lärt känna som visar sig vara gammal klasskompis och jobbar med saken. Vi pratar anknytningsteorier. Jag lär mig om Communitybaserat boende, om hur det jag själv jobbar med (Öppen källkod inom IT) faktiskt går att applicera på så många olika sätt. Samtalen tar oss framåt i natten, får hjärnan att kicka igång fler aktiviteter. Även loppet diskuteras och vi är kaxiga efter checkpointstoppet och säger att vi borde klara av 9+9 mil och snart vara i mål… Vi har bestämt träff med Stina som ska möta upp längs med vägen. Jag har bett att få en tältplats vid Grums, för jag behöver ett mål att ta mig till.

Vilar benen vid ån medan S badar.

Hon möter oss mitt i natten då hon svettig kommer löpandes, jag känner mig fortfarande fräsch från duschen på CP3. Hon ber om ett bad och får det, jag sätter mig och tittar ner i ån och vinkar hejdå till J&J, mitt hår doftar fortfarande shampoo och jag känner mig tillfreds. Hela jag är så levande, på väg. Jag känner mig plötsligt viktig När Stina badat tog vi oss vidare mot Grums, när vi kom in i ett industriområda/sågverka kändes det som att jag aldrig skulle komma fram. Energin och orken var slut. Varje meter kändes tung. Tanken på att det kunde vara 2 kilometer kvar fick mig nästan att gråta, men Stinas GPS sade 1500 meter. Det kändes överkomligt.

Åmål by night.

Vid Slottsbron (Grums) hade Stina monterat upp tältet och jag gjorde mig i ordning för natten med tandborstning. Klockan ställde jag på 04:00 och lade fram mina beställda frukostprylar – knäckebröd och makrill i tomatsås. Benen lade jag upp på min stora väska och sov gott tills klockan ringde. Jag smög ut och ordnade med min frukost så tyst jag kunde för att inte störa hennes sömn, jag ville ha en pigg och alert hjärna i min support. Jag lämnade allt skräp och tältet utan att städa eller plocka undan efter mig och satte av ut på vägarna. Jag ville ta mig så långt som möjligt på 90-vägarna medan det var tidigt och ingen tung trafik ännu börjat köra. För första gången på hela äventyret tar jag fram hörlurarna och lyssnar på musik. Jag fulsjunger högt med i musiken och är glad. Jag tar mig framåt och äter mer knäckebröd. Det är gott att tugga på något, efter all dryck och mjuk mat.

Solen går upp och värmen nyper tag i mig tidigare än vanligt. Hur mycket jag än försöker få i mig så är jag slut på energi. Förmodligen TROR jag att jag äter mer än jag gör men långsamt rinner orken ur mig. Jag går långsammare och långsammare., tiden rullar på. Jag tycker att allt känns eländigt och jag är så långsam, men jag vill inte kontakta någon. Timme efter timme passerar. Jag VILL vara eländig, jag VILL känna mig dålig som ligger två mil efter J&J, jag VILL sitta stilla när det är broöppning och aldrig resa mig igen. Jag VILL bryta ihop och gråta. Jag gråter. Det går för långt. Det är inte ett dugg synd om mig. Värmen är tryckande och jag är nere för räkning. Mina kroppsdelar lyder inte och jag orkar inte vrida huvudet. Jag släpar mig över bron och går långsamt ner mot McDonald’s. Barnfamiljer låter och ungarna klättrar i klätterställningen. De springer fyllda av energi och skratten överröstar ljudet från den stora bilvägen. Det känns som att jag går i slowmotion och världen runt mig går i ultrarapid.

Inne på Donken beställer jag en glutenfri burgare, pommes och en päronmilkshake. Jag sätter mig vid ett bord och tar långsamt av mig ryggsäcken. Jag flackar med blicken av trötthet och folk stirrar på mig. Bordet närmast väggen är upptaget, där hade jag velat lägga mig på golvet med benen på bänken för att sova. Golvet är skitigt av ketchup och jag orkar inte tänka. Jag krånglar av mig ryggsäcken och plockar fram mobilladdaren. Passar på eftersom det finns ett uttag vid det bord jag satt mig vid. Stina messar och säger att hon är vid ICA Kvantum 5 kilometer därifrån. Jag säger att jag inte orkar ta mig dit. Jag vill liksom bara somna in och aldrig vakna igen. ”Jag kommer till dig” blir svaret snabbt. Jag äter långsamt min mat och somnar med huvudet mot bordet. Jag är apatisk och stirrar rakt fram. Allt för att jag inte har tillräckligt med energi. Stina kommer och jag ber om kaffe och ännu en milkshake. Ryggsäcken är otymplig när jag försöker använda den som kudde vid bordet. Utanför brakar regnovädret igång. Barnfamiljerna flyr uteserveringen och jag skulle så gärna vilja gå ut och lägga mig inne i klätterställningen där det är torrt och bara sova. Men jag orkar inte. Efter kaffet säger Stina ”Du klarar det här. Du är stark”. Och jag känner mig stark, i alla fall fysiskt, även om lemmarna inte gör som jag ber dem. Jag får lite kraft från maten och säger att nu är det dags – regn eller solsken – jag ska iväg!

Bästa dräkten ever!

Medan folk stirrar ögonen ur sig drar jag på mig min bivibag/regnskydd/tält/sovsäck och likt en gigantisk röd barbamamma ger jag mig av. Jag gråter en liten stund i allt elände, men tårarna avlöses av skratt. Plötsligt springer benen igen och jag är glad. Jag messar med barnen och Elin skickar över en låtlista att lyssna till. Nu avlöser topparna och dipparna varandra, men riktigt så värdelös som på Mc Donald’s i Säffle blir jag aldrig igen.

Solen spricker fram och jag flyger fram nerför backarna. Jag sjunger högt och är glad. Jag skrattar av glädje och härliga känslor. Jag vackert-gråter till låtar och tänker på mina barn. Jag är så oerhört lycklig. Alex ber mig att ta en längre vila och jag lovar honom att göra det. Stina kör förbi och hejar från sin röda lilla bil. Jag känner mig trygg med att veta att hon är där. Trots noll ultravana har hon lärt sig att nu gäller det att hjälpa till med energi och vila. Nästa stopp blir pizza vid vägkanten strax innan Åmål, där tältet står och väntar. Jag har nu varit på språng i 100 timmar. Och fler lär det bli. Det är nämligen 131 kilometer kvar. Jag hade gärna velat ta mig till Edelskog denna kväll, men det är för långt med 17 extra kilometer när jag fortfarande behövde jobba upp energin. Så beslutet att sova längre och fylla på med mat var klokt, även om stressen för tiden som flyger i väg snurrar i huvudet. Jag tänkte på det Johan Steene en gång sagt – varje minut du inte är i rörelse eller sover är en fel investerad minut. På det stora hela innebär det att med tröttheten kommer även en del ”lata” beslut. Att bara sitta ner och göra inget är dumt, att investera i sömn eller äta gåendes hade varit bättre.

Nyvaselinade fötter vid Slottsbron. Vaken och dags att ge sig iväg.

Jag sover gott i tältet vid Åmål. Jag låter fötterna återhämta sig och kroppen absorbera den energi som jag ätit. Allt är en investering i nästkommande löpning. Nu ska jag banne mig ta mig i mål.