Det är den fjärde juli. Jag är på väg hem från en tjänsteresa från München. Tankarna är pausade. Jag orkar inte analysera sist veckans sömn. Jag vill inte kännas vid den uteblivna träningen sedan TUB i slutet av april och jag vill inte tänka på annat än här och nu. Jag måste hem. Hem till lägenheten i Stockholm där ryggsäcken står packad. Den med den obligatoriska utrustningen och energin till starten på Trans Sweden. Från Stockholm till Strömstad. Mitt drömlopp. 545 kilometer med målgång vid min sommarstuga. Jag har inte vågat ta fram oron för att inte lyckas, jag har snurrat ihop den till en hård boll längst inne och hoppas på att den är så trasslig att den inte får se dagens ljus. Däremot har jag gött mitt pannben och min vilja.

Långt inne i min löparsjäl har jag en plan. En plan jag inte delat med någon. När Jonas och Max kontaktade mig om att göra ett lopp över Sverige med målgång i Strömstad blev jag eld och lågor. Jag har många gånger tänkt att springa till landet, stanna på vandrarhem och låta det ta sin tid det tar – men nu fanns möjligheten till att vara med och arrangera ett lopp! Vi valde att köra tidigt i juli för att få långa ljusa nätter. Max och Jonas tittade på kartor och rutt. Vi letade Checkpoints (CP) och människor som kan ställa upp längs med vägen. Jonas ordnade en Roadbook med avstånd, information om öppna affärer och restauranger. Med ultrafamiljens tålamod och kärlek växte loppet fram. Trans Sweden skulle gå av stapeln den 5 juli 2018.

Jag har lyssnat på många ultralöpare. Sett både fighters och quitters. Själv känner jag mig som en Evighetsmaskin och är nyfiken på vart min gräns går. Två personer jag inspirerats av är Jonas Davidsson, som med minutiös planering vet hur han ska springa, vila, sova och handla/äta/beställa mat – samt Johan Steene som letar efter gränsen. Springer tills han stupar, somnar på stället, fortsätter, välkomnar smärtan. Jag vill kombinera planeringen med upplevelsen. Se vart min gräns går.

Foto: Pehr Hante

Jag hade tidigt en plan gällande support, att köra så mycket jag kan själv. Jag vill uppleva och känna så mycket som möjligt den första halvan. Sedan ville jag safe:a den andra halvan med depåer av energipåfyllningsmöjligheter och vila. Särskilt efter Karlstad då det kunde vara mellan 20-40 km mellan affärer och restauranger. Jag räknade med att det skulle bli mer promenad och långa etapper efter 30 mil, så jag ville ha en backup. Men första delen ville jag kriga. Hitta gränsen. Känna känslan och lösa problemen. Föga anade jag vad jag skulle möta. På planet hem från München gjorde jag min egna grova plan över transport, tider och hur jag skulle kunna köpa mat och slippa bära för mycket tungt vatten. Jag närmade mig start.

 

Starten

07:00 startar 17 personer från Slottet i Stockholm. Jag hänger genast med förstaklungan för att jag inte gillar att navigera, vill ta mig ut ur stan. Det går lite för snabbt för mig, så efter två-tre mil släpper jag snabbfotingarna. I Södertälje springer jag vilse för första gången. Jag har rutten nerladdad i ViewRanger på på telefonen. Den är min livlina. Jag har även små kartor utprintade, närmare bestämt 51 stycken, som jag slänger när etappen är sprungen. En skön känsla. Jag har varit rädd för loppet. 55 mil över Sverige och jag vet inte hur min form är fysiskt eller mentalt. Jag har jobbat massor i flera veckor och befinner mig plötsligt i ett lopp, en situation. Ett tillstånd där tankarna tillåts komma och gå och ingen annan kan kontrollera dem. Jag är levande. Jag springer. Under långa sträckor håller jag mig för mig själv. Jag vill fasa ur det gamla, välkomna in det nya. Fötterna pinnar på och jag får meddelande från min vän Pehr att han kommer och hejar i Läggesta. Jag blir glad. Jag behöver ta det lugnare. Tagga ner. Jag har 7 dygn på mig att ta mig i mål.

Pehr fyller på med energi och glädje. Foto: Pehr Hante

Pehr undrar vad jag vill ha och jag meddelar ”stekt ägg med salt”. Han kommer med det, jordgubbar och Daim. Kanelbullarna får jag tacka nej till eftersom jag inte äter gluten. Med ny energi joggar jag vidare till Åkers Styckebruk – 72 kilometer från start, där jag har ett planerat matstopp på pizzerian. Det har även Jonas, Johannes, Kenneth och Henrik. Vi vet alla att 30 kilometers banvall väntar efter stoppet. Ingen vet underlaget eller svårigheten. Men nyfiken på etappen är vi alla och lämnar pizzerian en och en med siktet inställt på checkpoint 1- hemma hos Daniel V efter 104,5 km.

Magiska vyer från banvallen. Foto: privat

Jag är glad och har fullt av energi. Första delen av banvallen springer jag själv och upplever många fina vyer med svensk sommarkväll. Efter halva biten kommer jag ikapp Kenneth och vi slår följe till CP1. Här ligger många och sover. Jag har valt att inte göra det, jag laddar mina tekniska prylar, äter lite mat och pinnar vidare. Jag vill sova när jag är riktigt trött, vilket jag inte var just då men försökte slumra 20 minuter medans telefonens batteri laddade. Att inte sova skulle visa sig vara ett dumt beslut.

Den här synen kan skrämma vilket vildsvin, orm eller älg som helst. Foto: privat

Från Daniel är det knappt en mil in till Eskilstuna. Jag går snabbt i natten för att spara lite energi. Vis av erfarenhet tar det på krafterna att hålla sig vaken. Det är vackert och jag gillar mörkret och ensamheten. Tröttheten pockar, men jag vet att när ljuset kommer, så är jag pigg igen. Jag kan börja springa på morgonen igen och Sveriges landskap brer ut sig vackert. Det går långsammare och långsammare och jag har lovat mig själv att sova när jag är trött. Jag plockar fram min bivibag som är en vatten- och vindtät påse ämnad att sova i som en sovsäck/tält/vindskydd. Min tjänstgör även som regnkläder. Den är stor och röd. Myggen surrar tätt och jag gör mig själv till ett paket, lägger mig i mossan och lägger upp benen på en sten. Bara näsan sticker ut. Den blir attackerad av mygg, men det märker jag inte under de 45 minuter jag sover gott i dungen. När jag vaknar är jag snabbt på benen och igång igen. Jag blir ikappsprungen av Jonas D och Serge. Vi har sällskap en bit men jag släpper dem och vill vara själv. Några tar sig förbi och jag blir loj. Jag springer på raksträckorna och går i uppförsbackarna. Det är hett.

Värmen ska visa sig bli min största fiende detta lopp. När jag kommer till Valskog är jag groggy. Jag har fått sosting och känner hur jag svajar på stora vägen där tung trafik möter mig. Jag är sen i mina reaktioner och bilder på hur jag får armen avsliten av en långtradare dyker upp. Jag vinglar och blir omsprungen av Jonas och Johannes som ser oroliga ut och undrar om jag behöver hjälp. Jag kliver av vägen, sätter mig i skuggan bredvid vägen nära tågspåret och försöker kyla ner mig. Det går inte så bra då värmeångan från den heta asfalten letar sig fram till min tillflyktsplats. Jag sippar på varmt vatten och äter en Snickers. Jag försöker så gott jag kan att svara på människors pepp, sms, meddelanden och gilla allas hejarrop på Instastories. Jag är nere för räkning. Min känsla är så eländig. Jag älskar den. Jag kan inte röra mig, huvudet är tungt, kroppen varm och tinningarna dunkar. Mina tankar orkar en minut i taget. Jag måste ut på vägen och ta mig till Arboga – det återstår fem kilometer och trafiken är hård på eftermiddagen. Fem kilometer känns som en evighetslång distans. Jag måste ut på vägen men bussar och långtradare dånar precis som huvudvärken i mitt huvud. Men jag måste ut.