Vi följer det vi kan från GPS-trackern. Foto: privat

Vi följer det vi kan från GPS-trackern. Foto: privat

Sådärja! Uppvärmningen klar. Före oss ligger nu Israelen Aviv och vi kolla på loppets hemsida hur vi ligger till genom GPS-trackern. Det råder vissa förskjutningar och det ser ut som om jag springer med Lupita och Staffan är någon kilometer bakom. I själva verket är Staffan och jag 2 meter från varandra, Lupita i närheten och nu har vi taggat till. Vi kontaktar Jan-Erik och säger att vi vill ha varm mat klockan 20:00. Därefter sätter vi fart. Hur mycket vi än gillar våra medlöpare i detta äventyr så är det en tävling.

Nere för räkning

Kojakten, värmen och tröttheten tog ut sin rätt. Fötterna mot himlen och en trött Mia. Foto: privat

Kojakten, värmen och tröttheten tog ut sin rätt. Fötterna mot himlen och en trött Mia. Foto: privat

Värmen och tröttheten tar ut sin rätt. Vid ett depåstopp säger jag till Jan-Erik att jag bara vill sova. Han tar hand om Staffan och jag är grinig. Jag är varm och trött, halsar i mig en liter Loka Citron och lägger mig ner i gräset för att sova i 5 minuter. Kommer på att det är bra att fylla på med energi så jag smaskar i mig en bar och dricker kaffe. Försöker somna. Vill bort. Vill inte vara där. Det är varmt, klibbigt och jobbigt. Jag småsnäser åt Janne som försöker vara trevlig och undrar vad jag behöver. Förmodligen behöver jag energi men det fattar jag inte i min misär. Somnar inte men får i mig en Brämhults morotsjuice och något ätbart. Efter detta vänder det – jag är tokpigg.

Vi springer som EN enhet

Suddiga tankar - suddig bild. Men här sätter vi fart! Foto: privat

Suddiga tankar – suddig bild. Men här sätter vi fart! Foto: privat

Vi har promenerat i rask takt och börjat springa i utförsbackarna. Precis innan Eriksdal finns världens längsta nerförsbacke. Staffan och jag hittar flytet och vi får samtidigt en kick och börjar springa. Vi kommer mot Snogeholmssjön och vi vet att det finns en toalett där sjön slutar. Jag behöver gå på den. Vi springer i bra fart genom skogen vid vattnet och Staffan drar. Vi blir till en enhet och vi springer med lätta steg. Vi andas i takt och det känns nästan som om vi har en och samma lunga. Detta är magiskt. Jag får en klump i halsen av glädje och tacksamhet och jag ler stort när vi springer på stigen över stock och sten. Dofterna blir med ens märkbara, träden susar och ger energi, skuggan skyddar mot värmen och vi är ett med naturen. Bredvid oss ligger det spegelblanka vattnet. Förtrollingen och min runners high bryts när vi hittar toaletten. Vi utför våra behov, tvättar händerna med tvål och vatten, tvättar av ansiktena och fortsätter. Vid parkeringen ser vi Israelen som ligger på en madrass med filt över sig och äter. Vi springer fram dit för att kolla att han är okej, ett fint drag hos Staffan och de flesta ultralöpare – att kolla av varandra. Israelen är rutinerad och värmer sig medan han äter. Vi springer därifrån. Nu har tävlingsinstinkten tagit över och vi vill lägga så många meter mellan oss och de bakomvarande som möjligt. Vid nästa sjö, som är Sövdesjön är det jag som drar Staffan. Tillbaka är magin och vår enhet.

De absolut bästa kilometrarna är de mellan 170-190

Attt det ska behöva ta 17 mil för att bli uppvärmd! Flytet och den sköna känslan infinner sig under två mil. Vi är fokuserade och motiverade, driver oss framåt, framåt, framåt. Löpningen känns lätt och vi är glada.

Jobbig mot supporten

Den bra känslan och orken beror mycket på hur vi kan ta emot energin vi försöker få i oss. Så fort vi ligger på minus börjar vi att gå och allt känns genast mycket tyngre. Vi samarbetar med Jan-Erik… eller rättare sagt Staffan samarbetar och är lätt – han väljer McDonaldsmat och Guldnougat. Jag är jobbigigare för jag vill ha specifik thaimat, utan lök inget sånt osv. Jan-Erik får hatta omkring och vi ändrar på mötesplatser. Vi är hungriga NU inte klockan 20… Men äter det gör jag. Och energin går in och den tar slut. Efter att ha fått i sig en halv portion thaimat, massor av dricka och lite annan energi ger vi oss iväg. Efter någon timme kurrar magen igen. Den som tidigare kännts så sprängfylld och jag lätt illamående vill ha mat nu igen. Det är som om kroppen är en stor förbränningsmotor som lever sitt eget liv.

Vi börjar hamna i en snurra där vi inte kan springa direkt efter maten för att vi är för mätta, sedan springa ett tag när det känns bra, för att i nästa sekund bli vrålhungriga och hittar inte orken till att fortsätta springa. Att få maskinen att fungera är inte helt lätt – men vi går raskt och vet att varje meter räknas.

200 kilometer gjorda. Foto: privat

200 kilometer gjorda. Foto: privat

Vi håller avståndet från de som ligger bakom – men allt kan hända. Allt beror på hur mycket vi eller de orkar springa, och på hur mycket energi man kan ta in. Vi känner oss lite jagade. Framförallt av Lena som visat sig gå som en klocka och passerar en efter en i ledet bakom oss. ”Hon är skitstark!” säger jag till Staffan. Vi ser på GPS-trackern att hon närmar sig oss, vi taggar till och ökar takten. Tjugo mil gjorda. En mara kvar.