Kär

Jag arbetade en gång med en kille som sade att man ska bli förälskad minst en gång varje dag. Förälskelse är en härlig känsla. Jag har tänkt mycket på det där sedan dess. Det behöver inte vara i en person, utan snarare i en händelse eller en känsla som händelsen frambringar. Vi vandrar alltså in i den första natten och är mätta. Efter en stund kommer energin och tillbaka är den härliga känslan. Jag blickar upp mot stjärnorna och känner mig kär. Kär i livet. Med ens så är allt så stort. Här går lilla jag och blickar upp mot dessa fantastiska tindrande stjärnor, samma stjärnor som andra kan se på annan plats. Jag blir ett med naturen och upplevelsen. Plötsligt finns det en mening med allt och ingen tidspress. Jag är i ett tillstånd av totalt lugn och leendet går inte att stoppa. Jag är. Jag bara är. Precis där jag vill vara.

Staffan börjar hallucinera

Vi betar av kilometer efter kilometer gåendes och tar oss förbi Kullamöllan och Vanstad. När vi kommit förbi Lövestad är det ordentligt mörkt. Staffan utbrister plötsligt

– Kolla in! Det är en skenande häst där framme på bilvägen!

– Men sluta! Du kan inte börja hallucinera knappt 16 timmar in i loppet! Det är alldeles för tidigt. Kontrar jag.

Här är hästen när den lugnat ner sig. Foto: privat

Här är hästen när den lugnat ner sig. Foto: privat

Staffan har rätt. Det är en nervös och skenande häst på vägen mellan två hus. I hagen bredvid står hästpolaren och gnäggar vilket gör pollen ännu mer hispig. Den utgör en fara för både bilar och människor. Staffan går och ringer på dörrarna i de angränsande husen, men ingen är hemma.

Jag ringer Polisen.

– Hej, jag vill rapportera in en skenande häst på en bilväg. Den behöver fångas in.

– Oj det låter inget vidare! Varifrån ringer du?

– Jag har precis passerad Lövestad, alldeles utanför samhället.

– Kör du norr eller söderut?

– Jag springer. Jag springer österut.

– Österut? Mot vad?

– Mot Haväng. Jag springer mot Haväng.

– Men det ligger ju vid kusten.

– Ja.

– Varför springer du mitt i natten?

Här hör jag hur Polisen börjar skruva på sig och jag känner mig lite dum, jag vill få ordning på hästen, och jag vill ju att han tar mig på allvar, jag vill inte att han ska tro att jag är ett fyllo som ringer in vid midnatt.

– Och du vet inte vad vägen heter?

– Nej jag ska kolla en tvärgata. Gamla Mossevägen eller något ligger här.

– Okej, då vet jag vart du är. Varifrån kommer du? Vart började du springa?

– Lund. Eller rättare sagt Bjärred, Långa Bryggan.

Tystnad.

– Alltså jag är med i en löptävling. Hur gör vi med hästen?

– Spring vidare du så ser jag till att hästen blir infångad. Ditt namn och telefonnummer tack.

Jag uppger det och samtalet avslutas. Jag vågade inte säga att jag skulle springa tillbaka samma väg och minsann tänkte kolla upp om han varit och fångat in hästen. Jag skulle gärna lyssna på bandet från detta samtal.

Staffan och jag kan passera pollen som lugnat sig något, och vi småspringer vidare. Just denna mara hade jag dedikerat till Boel de Geer som sprungit Trans Scania tre gånger och inte kunde delta denna gång. Denna mara sprang vi helt felfritt och navigerade klockrent genom hagar och snår. Tack Boel för din energi och ditt lokalsinne som vi lånade.

Hinner vi till Haväng till klockan 6?

Närmare 17 timmar. Hinner vi till Haväng innan 22 timmar har gått. Hur långt är det egentligen. Och är jorden rund? Foto: privat

Närmare 17 timmar. Hinner vi till Haväng innan 22 timmar har gått. Hur långt är det egentligen. Och är jorden rund? Foto: privat

Vi börjar öka gångtakten när vi går och vill verkligen klara vårt delmål, att vara framme vid Haväng klockan 6. Jag inser att jag inte druckit så mycket kaffe som jag brukar, bara en liten kopp. Kommer tröttheten att slå till? Jag blir lite mosig i huvudet, men hjärnan kokar inte längre utav dagens värmen. Jag är mer ultrasmart, vilket betyder ultradum – det går inte att räkna hur lång tid vi har på oss för att nå Haväng och i vilken takt vi behöver avverka milen, den förmågan har helt slutat att fungera. Jag fotograferar min Garmin för jag tror att det ska hjälpa mig. 100 kilometer gjorda, några mil kvar så är vi framme vid vändpunkten…

Three down – three to go.