Jag lämnar Brösarp med frukost i magen, rena och torra strumpor och skor på fötterna och ny energi. Jag är glad och har kommit 138 km utan att ha ont någonstans. Jag pinnar vidare och sätter i min ljudbok i öronen och tar mig framåt mot Hallamöllan. Det är ett gäng “Peter” med i tävlingen så flera har stått med skyltar “Heja Peter!” som täcker upp dem alla. Lite längre fram ser jag en stor ballong och en skylt som det står “Heja Mia” på. Inte en människa är i närheten.

Vilken överraskning. Jag blev så GLAD!

Jag tar med mig skylten och joggar vidare, då dyker ytterligare en skylt upp “DU ÄR BÄST!”, jag blir våt ögonen och får en glädjeklump i halsen. Ytterligare en skylt och ballong dyker upp men inte en människa i sikte. När jag passerar en stor bok (trädet) dånar “Mamma Mia – here we go again! MAMA – How can I resist you!” och tre fantastiska barn hoppar upp från ingenstans och hejar på mig. Det är barnen Mibesjö, tillhörande Evelina och Elias. Jag får kramar, Piggelin och löpsällskap av Ellen 8 år. 

Ellen peppar mig och minns mig från förra loppet. I bakgrunden hänger Ville med. Foto: Evelina Mibesjö

Varm ända in i själen kan jag springa på i bra tempo efter den överraskningen. Stefan möter upp med fler Piggelin, isfyllda buffar och Citronfanta. Jag är bara så lycklig.

Efter ca 17 mil är jag tillbaka i Lövestad. Det är eftermiddag och riktigt varmt. Jag äter pizza och laddar både mobil och Garmin en sista gång, nu ska det räcka hela vägen. Tvättar händer och ansikte med tvål och vatten, luftar fötterna och tar det lugnt en ganska lång stund.

Min pizza i förgrunden och en trött Roger i bakgrunden.

När jag sedan börjar ta mig framåt igen, mätt från en hel pizza så känner jag att jag är lite öm i vristerna. Det tog sjutton mil. Jag skrattar högt SJUTTON MIL! Inte en känning av symfysiten, inte mensvärk eller svullen mage. Bara öm i fötterna. Jag har fortfarande inte fått några blåsor och jag är så glad över mitt skoval. Att jag har två döda stortånaglar sedan tidigare ignorerar jag lite, eftersom det nu blivit stora blodblåsor under och jag håller tummarna för att de inte ska explodera under loppet. 

Jag passerar Floenvägen och säger till Stefan att komma ikapp mig vid Eriksdal. Men han hinner inte. Jag springer så himla snabbt nerför backen (ja, backen är säkert en kilometer lång och går nu nerför. Jag slår av på takten efteråt eftersom jag blir toanödig och det inte finns en toalett i sikte.

FAKTARUTA: Toalett

  • Kissar bakom träd och buskar
  • Större behov brukar jag vara duktig att pricka in till toaletter på restaurang eller golfklubben.
  • Denna gång fick jag ta en pinne och fixa ett hål i marken i en allé mellan två träd. Fin utsikt och jag lade ordentligt med jord och löv över efter.
  • Alltid våtservetter med.

FAKTARUTA: Fart

  • Joggfart 6:00-7:00min/km
  • Joggenad: ca 8-10min/km
  • Gåfart: 10-12 min/km
  • Sitta på toa, sova, byta kläder, handla: 0km/h
  • Gå vilse: Kostar 2-120 min beroende på hur långt fel jag springer/går

Jag har så mycket energi att jag blandar jogg och joggenad ända bort till Sövdesjön där jag träffar Stefan för sista gången innan han ska få slå upp tältet och sova några timmar i Skrylle. 

Eftersom detta lopp går lite långsammare än vanligt hinner jag verkligen känna av hungern. Jag moffar i mig cheeseburgare och milkshake. Magen är inte lika glad som första dygnet, så jag fyller mina flaskor med blåbärssoppa och tar med mig bananer i ryggsäcken när jag pussar Stefan godnatt. Han säger att Martin Scharp (banrekordhållaren!) väntar på mig i Blentarp för att pejsa mig.

Fler människor som ställer upp och lyfter mig! Jag blir så rörd och tacksam, tar mig mot Blentarp i mörkret i bara pannlampans sken. Det är tyst, men prasslar till då och då i buskarna. Jag börjar prata högt med mig själv för att skrämma eventuellt levande vildsvin “JAG GILLAR DJUR SOM BETAR; INTE DE MED BETAR!”. Okej, kanske lite töntigt men det lyckades hålla borta de flesta vilddjuren.

Jag svor i björnbärssnåren, och det tog hur lång tid som helst att ta sig igenom. Men jag pratade högt hela tiden (hade någon hört mig hade de ringt 112 och fått in mig på hispan). Väl ute ur den taggiga djungeln står Scharpen med en iskall Espressolatte.

Två dygns trötthet hänger runt ögonen. Ny profilbild på LinkedIn? Här med rappa Martin Scharp.

Han hänger med mig en bra bit. Jag är ganska slut på energi men har inte riktigt matlust. Det märks, för jag orkar inte riktigt springa och jag tycker att vartenda motlut är en backe som vi ska gå i.  Martin släpper mig och säger att han står vid The Lodge med en milkshake. Jag springer vidare och har ett mål. Det är lätt att ta ett steg i taget när man vet att någon väntar på en. Men rätt var det är slår tröttheten till. Jag blir så sömnig att jag går i zickzack. Jag hittar en liten hemsnickrad busskur med bänk i och sätter mig för att sova i 10 minuter. Jag vaknar upp efter 7 och känner mig som en ny människa.

Nu får jag börja navigera igen, upp med mobilen och kartan allt oftare och det känns som att jag nästan står stilla. Till slut kommer jag i alla fall fram till Martin och dricker glupskt ur milkshaken, tackar för sällskapet och är fylld till brädden av tacksamhet.

Humöret på topp hela loppet.

I mitt huvud rullar Fredrika, Stefan, Mibesjös och Martin. När jag närmar mig Björnstad vet jag att det inte är så långt kvar till Skrylle, jag tankar energi genom att läsa alla meddelanden på Facebook och Instagram. Så många fina hälsningar.

I Skrylle tar jag det lugnt, byter skor (har haft terrängskor på natten över Romelåsen) och sitter och pratar med Stefan i allsköns ro. Då kommer Malou fram “Heja Mia!” hon ska möta upp Roger som tydligen ligger precis bakom mig. Typ en kilometer.

JAGAD

Jag får tävlingsvittring. Snabbt knyter jag skorna och ger mig iväg. Det är 12 km till mål och jag ska inte låta någon få passera mig. Jag känner mig jagad, men är så trött och slut på energi. Huvudet vill att kroppen ska springa hela tiden, men helheten får kompromissa här. Jag springer med ömma vrister så snabbt jag kan ner för backarna. Thomas Johannesson som alltid hejar på mig hjälper till med pepp, fotar mig och kör sin MC före mig. Jag är superfokuserad. Han hjälper Stefan att hitta hur han snabbt ska åka och genskjuta mig för att fylla på min energi. Lite i taget. Hela tiden får jag uppdateringar på telefon av Scharpen om att jag är jagad.

JoEtt fantastiskt teamwork mellan mig och Stefan. Foto: Thomas Johannesson

Men det är jag inte. För Roger tar det lugnt och kör i sitt tempo. Han har inte en aning om att jag ökar takten och ser till att öka avståndet, för han tävlar inte alls mot mig. Jag är vilseledd, men kan inte tänka mig en roligare avslutning.

Martin ger mig fin sightseeing via telefon och berättar om alla sevärdheter såsom Dövstumskolan, Thaigrillen och torget. Jag har roligt. Jag mår alldeles utmärkt. Min högra hälsena har börjat ömma, men det är fullt förståeligt för jag närmar mig 245 kilometer. Jag orkar till och med hoppa upp och göra en hälkick i målrakan. Glad, nöjd och med något ömmande mage tar jag mig i mål på Trans Scania för sjätte gången. 

Den obligatoriska målgångsbilden. Foto: Magnus Johansson (tror jag).