Efter Blentarp ska det finnas ett ruskigt tätt björnbärssnår att ta sig igenom. Detta meddelade Johan Johansson mig redan vid Skrylle. Jag tänkte att det nu hade passerat så många löpare så det skulle vara lite nedtrampat. Jo, tjena. Det var 2 km taggtråd och jag tog det lugnt och tog tag i buskarna för att flytta på dem för att undvika djupa sår. Jag gick relativt smärtfritt igenom passagen men det tog tid. En liten känga fick jag och björnbärssnårstaggar har hullingar och biter sig fast.

Klarade mig rätt fint genom björnbärssnåren.

Jag pinnade vidare mot Sövdesjön, mitt favoritdelmål. Då är jag nämligen hälften på loppet. Missförstå mig rätt. Jag delar in loppet i sexmilare. När jag når Sövde är jag halvvägs mot Haväng (det är ca 68 km till Sövde). Sen är det bara tillbakavägen och samma räkning. För att lura hjärnan lite extra kan jag också räkna tre mil som en halva till en sexa, och det känns hur överkomligt som helst.

Skogen bort mot Snogeholm är också snäll och löpbar, jag springer på rätt bra så att Stefan inte hinner och får bestämma ny mötesplats för sista stoppen inför natten. Då ska jag nämligen få sällskap av Fredrika Gullfot.

Natten är magisk. Röd stor måne, stjärnfall och tystnad.

Ett snabbt stopp vid Floenvägen och sedan mot Lövestad. På vägen kom jag ifatt Roger och Per som siktade in sig på pizzeria Karlssons Hörna, själv skulle jag bli serverad kyckling i röd curry och ris vid skolan innan Lövestad. Herrarna möts upp av underbara ultralöparen Malou Björnslätt som pejsar dem en bit, jag hakar på och känner gemenskap. Sedan får jag energi och vill springa, jag lämnar dem i natten.

Ett vildsvin i pannlampans sken. Jag var övertygad om att den väntade på att attackera mig!

I pannalampans sken springer jag längs orange markeringar. Plötsligt står jag öga mot öga med ett vildsvin. Det står på tomten till en villa till vänster om vägen, på andra sidan är det stängsel med en hästhage och hästar som står och tittar. Jag tvärstannar och börjar tjoa. Ber snällt besten att försvinna. Jag blir stående och väntar tills Roger och Per kommer till undsättning. De hjälper den rädda storstdstjejen (mig) att lära sig skillnaden på levende djur och träfigurer. Vem har ens ett vildsvin i trä på tomten???

Vilken stilikon! Har åtminstone rena och smorda fötter.

Joggar vidare och kommer mot Lövestad by. På en mörk parkering fick jag thaimat, laddade mobilen, fixade fötterna och bytte om för natten. Pannlampa och reflexväst var med sedan 21, nu skulle långärmat med och tunn vindjacka på kroppen. Jag går en del på natten för att inte ta för mycket energi, och jag hade som sagt bokat promenadkompis i Fredrika. Hon möter upp precis innan den fruktade kohagen vid Heinge ängar. DÄR kan man gå vilse. Jag är trött på att hela tiden navigera med mobilen, det tar sån tid men är min räddning för att inte vara helt borta.

Jag efter 24 timmar, här tillsammans med Fredrika – Bästa bästa bästa! <3

I 5 timmar har jag sällskap av Fredrika, vi går lugnt och metodiskt genom hagar, över ängar, trixar i mörkret vid stupen vid Verkaån, tar oss mot Brösarp och inte en enda gång är jag sömnig. Jag är så glad och tacksam att hon gör mig följe denna första natt. Att hon offrar sin sömn och håller mig sällskap. Ett fint sätt att uppdatera oss om livet på, samtal bara för oss. Tacksamhet är en stor del av ultraupplevelser. 

Det är under ultra hela mitt väsen är totalt mottagligt för känslor som uppskattning, tacksamhet och kan sätta livet i sitt perspektiv. Vad är viktigt och vad är inte. Den sannaste joggen är den själsliga.

Det fina med att närma sig vändningen är att möta alla löpare. Först ligger Victor Lundqvist och han frågar fint hur det är och önskar mig lycka till. Sedan kommer Anna Andersson som har Anders Norén som pejser. Strax därpå möter jag Johan Johansson. Topptrion.

Vid Brösarp lämnar jag Fredrika som ska ta bussen hem, jag tar mig ner mot Haväng för att göra vändningen. Givetvis följer jag fel markeringar, men det är bara en liten, liten bit så det är ingen biggie. När jag möter diset, ljuset och morgonen i Haväng är jag helt säker på att jag ska klara loppet. Det är bara två halvor, fyra fjärdedelar och en natt kvar. Jag träffar Peter Bengtsson och strax därpå Henrik Kockum och Peter Larsson.

Där står min hjälte i dimman och ser till att jag får energi och torra strumpor.

Efter vändningen möter Stefan upp och jag får sova 20 minuter i bilen. Mobil och klocka behöver laddas och vi diskuterar om han ska ta den till caféet i Brösarp medan jag joggar upp de sista kilometrarna. Jag säger att jag inte kan vara helt utan navigering även om jag har sprungit detta 5 gånger förut. Det är ju hur lätt som helst att hitta.

Lite piggar orkar jag nu springa. Och jag springer. Och springer. Över stegar/färistar in i hagar, upp över kullar och det är så fint markerat. Det plingar till i telefonen. Stefan meddelar “Det ser ut som du är på väg åt fel håll!, missade du att gå över ån och följa Backaleden?”

Tar upp mobilen med kartan och ser att jag är käpprätt åt skogen. Bara att lägga benen på ryggen och springa tillbaka. 

Fortsättning följer…