Trans Pyrenéerna del 5(5) – Ta vinnaren i mål

Janne och jag tar oss till Checkpoint 22. Här blir det ett kallt välkomnande av de som ansvarar för kontrollen. Vi får inte förbereda Johans ankomst med att flytta på stolar eller ställa något på det fördukade bordet med sockerkaka, chorizo och coca cola. Jag springer iväg till den lilla butiken i närheten och handlar grekisk yoghurt, Orangina, bananer och nektariner. Tillbaka vid checkpointen ser jag en trave stolar som står vid ett hörn. Jag tar två av dem och gör i alla fall i ordning en liten hörna som vi kan ha att ta emot Johan vid och fixa med packning, fötter och energi.

Enligt GPS’en är Johan 5-6 kilometer ifrån kontrollen och vi passar på att sova en stund på golvet. Jag och Janne har vänt uppochner på dygnet och sover lite när det ges utrymme. Jag har ingen koll på vilken dag det är och min kropp är fortfarande i obalans.

Det regnar ute. Vi förstår att Johans fötter har fått ta mer stryk. Hans skor som han startade med har gått sönder så han köpte sig ett par nya i en liten stad. Det råkade bli ett par goretexskor vilket inte alls är så bra. All väta stannar inne i skon och de torkar aldrig. Två svenska killar från Prio Life är på plats och har medicinsk kunskap – de har hört att Johan har ont i fötterna och tänker stanna och kolla upp dem innan de far vidare på annat uppdrag med en extrakontroll lite längre bak i tävlingen.

När vi förstår att Johan närmar sig frågar jag ”föreståndarinnan” om hon har kokat vatten (för jag vet att Johan vill ha det till sin köttblanding). Hon fnös åt mig att det som löparna ville ha fick de själva fråga om. Hon tänkte minsann inte koka vatten i onödan.

Efter alla mina år i matkontrollen på TEC har jag hela tiden haft löparna i fokus. Tänkt att jag ska ha så mycket som möjligt förberett innan så att de inte behöver stå och vänta utan kan få det dem vill ha och sedan dra vidare. En löpare ska få kunna vara snabb och effektiv genom en kontroll som jag anordnar. Nu anordnade jag inte denna kontrollen och det började koka inom mig. Värt att lägga energi på? Nej. Hur rastlös jag än kände mig och hur mycket jag än ville hjälpa till så var det inte min grej.

Johan på ingång till CP22 i regnet. Foto: privat

Jag och Janne tog oss ut för att möta upp Johan. Han såg trött ut och vi hjälpte snabbt till med att ta av blöta kläder, kolla på kartor, vänta på att vattnet skulle kokas upp 😉 och fixa till det som Johan ville ha fixat. Lugnt och metodiskt tog han ut saker ur sin ryggsäck och tillbaka med dem i samma ordning. Trots att ännu några mil och timmar lagts till den sömniga kroppen är det som om hans hjärna hart fullt fokus på ordning av sina prylar. En fantastisk styrka. Efter en liten stund anländer de båda fransmännen. Jag och Janne har haft som mål att hela tiden hjälpa Johan att snabbt komma iväg så att han behåller försprånget till fransoserna. Av detta känner inte Johan någon delaktighet alls. Han är hur lugn som helst och skyndar ingenting. Han låter dem äta och dra iväg. Det är som om ingenting kan stressa honom.

Vi går igenom nästa etapp och höjdmetrar. Foto: Jan-Erik Ramström

Vi går igenom nästa etapp och höjdmetrar. Foto: Aitor Toribio Aliende

Kanske vill han ligga bakom på lur och jaga ikapp? Jag och Janne vet inte riktigt vilket motiv Johan har. Han är hela tiden snäll, charmig, glad och vänlig i alla kontroller. ALLA som jobbar med tävlingen älskar honom. Tacksam och ödmjuk. Skulle det finnas en plan är det ingenting som visas utåt. Ingenting vi blir invigda i. Vi försöker bara ställa frågor för att se vad vi kan göra för att hjälpa honom på bästa sätt. Vi tänker att vi ska dyka upp så ofta som möjligt den sista biten. Det återstår nu bara drygt tre ”lättsprungna” mil. Johan har sovit alldeles för lite de senaste 7 dygnen, men det är det här han verkar gilla – att pressa sig till det yttersta, att ligga på gränsen och bara rulla ihop i den silvriga värmefilten i en bergsskreva och ta de 12 minuternas sömn för att återfå fokus igen. Att ha ont i fötterna hjälper en bara att vara vaken och fortsätta… Med fokus och ett stort leende springer han iväg efter fransmännen. Janne och jag är bekymrade. Ska sömnbristen ta honom? Smärtan i fötterna? Han äter och dricker bra, så energin verkar vara okej. Janne hittar ett par ställen på kartan där vi kan genskjuta honom. Bland annat i en liten stad där vi tänker att vi kan handla mat åt honom.

Fokuserad och trött. Foto: privat

Jag har börjat både köra och parkera som en halvgalen fransman. Mitt enda fokus är att serva Johan, hinna i tid, leta upp affärer och restauranger. Vi förbannar sisestan, stängda söndagar och bristen på nattöppna mackar. Vi tar oss till den lilla stadens torg och tar en fika. Väntan där blir lång. Frun till en av fransoserna väntar på samma café. Vi vet inte riktigt om det är fransmännen eller Johan som leder just nu. Johans telefon funkar inte, och vi ser att Frun pratar med de sina i telefon. Jag passar på att ladda telefonen och hålla mig vaken med starkt kaffe. Vi vankar fram och tillbaka och där ser vi honom plötsligt. På väg upp i staden. I bristen på öppna restauranger och affärer har jag fixat en portion frystorkad mat. Han äter och tuffar vidare. Bara några minuter senare kommer fransmännen. Janne och jag uppdaterar Facebook och halva löparSverige hejar och hurrar. Vi tänker att vi ska göra allt för att Johan ska ta sig in i mål som nummer ett.

Fransmännen med en supporter. Foto: privat

Vi leker dåliga agenter på caféet och vill se när motståndarna ger sig av. De är snabba. Och de är två. Det är en styrka nu eftersom de kan växeldra när de den ena är trött. Det är alltid lättare att vara två vid navigering och vägskäl. Här är Johan helt ensam med sina beslut, sin trötthet och sin slitna kropp.

Kvällen smyger sig på och vi tar oss till det näst sista berget som Johan ska ta sig över. Vi kommer in på leden vid en skogsdunge och väntar en stund. Vi hejar på och säger att vi ses snart, på andra sidan kullen, att vi kommer dit och möter upp. Allt för att han ska vilja fortsätta framåt (vilket han vill ändå , men vi vill ju känna oss lite viktiga i sammanhanget). Vi tar oss snabbt ifrån vägen för att inte visa fransoserna hur långt eller kort de har för att komma ifatt Johan.

Sista träffen innan målgång. Vid vägkanten med lite mat. Foto: privat

Tiden går långsamt. Vi har tagit oss över till andra sidan berget och vågar inte sova samtidigt. Janne slumrar till i bilen och jag sitter med öppen dörr så att jag kan höra om vår löparvän kommer tassande. Det är nu kolsvart. Jag stirrar stint in i skogen i bergssluttningen och letar efter ljus från en pannlampa. Jag är förmodligen trött, men hög på adrenalin av jakten. Jag har ingen koll på hur mycket jag själv sovit, jag har bara en sak i skallen – att se till att Johan kommer först i mål.

Sent om sider kommer han tassande. Han blir glad av att se oss och säger att han irrat runt i en skogsdunge. Vi förstår att han är riktigt trött. Han har svårt att fästa blicken. Han sätter sig vid vägkanten och får lite mer mat. Målet är så nära men ändå så långt bort. Jag tar fram min karta i mobilen och försöker matcha den med leden och sträckan kvar. Jag räknar ut att det borde vara ungefär 16 km kvar. Jag tar en skärmdump av koordinaterna. Janne hjälper Johan åt rätt håll, sedan åker vi ner till målområdet i Hendey. Jag har en dålig känsla att han kommer virra bort sig. Men jag tror på energier och vill att allt ska gå bra.

Väl nere i målområdet är Cyril (tävlingsarrangören och raceleader) nyfiken på vart Johan befinner sig exakt. Jag vill inte avslöja det. Jag vill inte att någon ska säga till fransmännen vart han är och att de ska jaga ikapp honom. Cyril säger ”Jag vill att Johan vinner!”. Jag visar min skärmdump samtidigt som frun till en av fransoserna kommer fram och säger att de tre killarna nu springer tillsammans. De har någonstans mellan 8-13 km kvar, det är lite oklart vart de befinner sig.

Överlämnar den svenska flaggan. Foto: Aitor Tofibio Aliende

Jag känner besvikelse. Jag vill så gärna att Johan ska ro hem detta, det är han så värd som han har kämpat ensam mot mörker, onda fötter och demoner. När trion senare kommer springandes längs med strandpromenaden försvinner min besvikelse. Det är fint och känns bra på något sätt. Jag överlämnar den svenska flaggan till Johan som springer med den i ena handen och fransmännen i den andra – rakt över mållinjen. Det har gått 12,5 dagar och loppets första löpare är över mållinjen. 302 timmar gassande sol, åskstormar, hagel, regn och trasiga fötter. 302 timmar kamp och pannben.

Jag är så imponerad och vet inte om jag vill se Johans fötter…