Har du åkt på en träningsresa någon gång? Inte, men du har velat? Vad är det som gör att du tvekar?

Eller så kanske du har bokat dig till en träningsresa och när bekräftelsen kommer, ser att det ska springas sex mil och du ”GULP!”, jag ska ju iväg på en vanlig löparresa! Och jag har ju bara sprungit drygt en mil! Det var precis det som hände Kristin när hon hängde med på Löparveckan – och det visade sig vara det bästa hon gjort för träningssjälvförtroendet! 

Jag och Kristin efter en runda i Stockholm i juli. Foto: privat

Här är Kristins egna ord

Hur kommer det sig att du anmälde dig till träningsresan med Apollo?

Jag ville lära mig att springa längre och googlade ”löparresa” så dök Löparveckan på Playitas upp. Den kände jag verkligen för att åka på!

 

Vad är din träningsbakgrund?

Jag har sprungit i 8 år, men kör en hel del pass på SATS. Har gått från rökare och otränad till att vilja komma i form och känna mig stark. Efter två barn tog jag en PT för att lära mig att springa 5 km. När jag inte springer så går jag. Det blir en hel del powerwalks.

 

Har du någon gång varit skadad?

Jag fick benhinneinflammation när jag försökte öka mängden från 5 km. Detta fick jag bukt med tack vare naprapat, nålar, massage, tåhävningar och liniment. Det var efter detta som jag successivt ökade distansen och sedan ville springa långt.

 

Hur långt hade du sprungit innan?

Efter benhinneinflammationen ökade jag mängden successivt och ville åka på träningsresa. Men jag tänkte att jag MÅSTE klara en mil innan jag anmäler mig. Därför valde jag att springa Hässelbyloppet. Om jag grejade loppet utan smärta skulle jag boka Löparveckan på Playitas. Totalt fick jag ihop 11 km och var supernöjd och smärtfri när jag kom i mål.

 

 

När du fick bekräftelsen och dagsprogrammet kontaktade du mig – minns du? Berätta vad du tänkte då.

Jag fick panik och ville boka av. Programmet var 3mil, 6 mil. Jag trodde det var en uppdelning med tre olika nivåer. Först tänkte jag att jag kan smita till solstolarna. Jag var så rädd att sinka de andra löparna, att alla förmodligen var mycket snabbare än jag.

 

Hur var upplägget och löpningen på Playitas, kände du stress?

Kristin närmast i bild, med gänget samlat innan den långa turen. Foto: privat

Nej, jag fick aldrig känslan av att sinka. Alla var så peppande och förstående. Det fanns andra som också ville springa lugnare på vissa pass. Det var en sådan bra blandning av olika träningsfolk. Jag kände mig aldrig tvingad eller stressad utan fick världens pepp och blev taggad av passen.

 

Hur kändes det att öka distansen från 11km till 60km?

Jag tänkte att jag hoppar av vid 15 kilometer. Då hade jag persat och kunde hoppa in i följebilen. Men jag var inte så trött som jag trodde och vi gick i uppförsbackarna, så jag tog en kilometer till i taget Plötsligt hade jag sprungit en halvmara och var alldeles lyrisk. Samtalen med löparna gjorde att jag glömde bort att jag sprang, jag hann inte känna efter om det var jobbigt. Jag blev lite trött i knäna efter ett tag. Ett delmål var att få highfiva en annan löpares distansrekord, vilket var 3 mil (eftersom Mia sprang fel i början hade vi 5 km extra) så jag pinnade på och fick fira både mitt eget och andras rekord. Jag bara lyssnade till alla tips vad jag skulle göra, dricka cola, äta snickers, äta salttabletter – alla var så måna om att jag skulle vidare och jag bara sprang.

 

Efter tre mil firade vi polarens distansrekord och nu var det ju bara att fortsätta eftersom följebilen hade åkt. Vi närmade oss maratondistansen och jag skulle bara dit! Jag blev helt euforisk! Jag fick önska en låt av Johan Steene som spelade ”Det kommer aldrig bli som förr” med Laleh. Efter detta fick jag sådan kraft att jag skulle slutföra. Jag triggade alla att sätta igång efter pauserna, jag ville inte stå still, jag ville bara vidare. Det blev nog en överdos av endorfiner och mest ont hade jag i käkarna efter alla skratt.

 

Vad gjorde det för ditt självförtroende?

Jag är ju en tävlingsmänniska och envis. Här hade jag inte bestämt att springa hela utan tog det bitvis. Jag jobbade fram en vilja att köra lite till. Jag hade aldrig gjort det utan gruppen. Jag gick inte sönder och är så imponerad av kropp och huvud.

 

Avslutningsvis – visst är det en fantastisk gemenskap i ultrafamiljen?

Gemenskap är en hörnsten på träningsresor. Foto: privat

Jag är ultralöpare! Det var fantastiskt att vara en del av detta och att få höra till gruppen. Ultralöpare är helt underbara. Innan tyckte jag att de var lite galna.

Jag åkte faktiskt på nästa ultravecka också. Att springa lopp har blivit jättekul. Efter allt meck kring nummerlappshämtning så är jag sjukt taggad och bara älskar att ha nummerlapp på bröstet. Det roligaste som finns är att komma i mål, highfiva barn och få medaljen! Jag älskar att springa tillsammans med andra.

Nu har Kristin sprungit Göteborgsvarvet och är anmäld till Stockholm Halvmaraton. Stort lycka till önskar jag!

Är du sugen på att hänga med och uppleva samma som Kristin ska du anmäla dig till novembers resa här. Eller har du ingen semester kvar? Då kan du vänta till april nästa år.