>mumma för kropp och själ!

Tisdagens tänkta pass ersattes av träff med barndomsvänner och lite rödvin – benen vilade en extradag.

Onsdag: Före-frukost-jogg med sonen klockan 12. Tog det lugnt och tassade 8,3 km i lugnt tempo (5:42-fart) men för hög puls (158/172). Tillsammans körde vi rehab och styrkeövningar med armhävningar, tricepsdips, plankan och benböj. Jag körde rump- och hamstringsrehab, medan Alex körde rehab höftböjare. Härligt att träna tillsammans på altanen med salta havsvindar som svalkade våra svettiga, nytränade kroppar.

Torsdag: Uppvärmning 3,5 km på 20 minuter -sedan Världens-Jävligaste-jag-menar-Härligaste-Uppförsbacke *5. När jag började uppvärmningen hade det precis slutat spöregna. Men vädret hann variera under varje intervall. Backintervallerna:

783 m: 3:59 (163/174)
773 m: 3:54 (167/175)
784 m: 4:10 (165/174)
770 m: 4:08 (164/175)
786 m: 4:04 (164/177)

Sista backintervallen kändes fruktansvärd, stark sidvind och regn som tilltog. Jag ville ge upp – ville inte ge upp – ville ge upp – ville inte ge upp! Bara 100 meter kvar! Hundra jäkla meter. Vad är hundra meter? Jag kan, jag vill, jag orkar. Benhinnorna dunkade, rumpmuskeln stelnade, låren skrek och bröstkorgen höll på att sprängas. Jag ska banne mig upp! Jag ökade, spottade, fokuserade på ”fram med höften upp med hakan”. Andas in, hitt rytmen, andas ut. Snart uppe – snart! Ökade något och kramade ur den sista orken. När jag nådde toppen och såg sommarregnet som en dimma bland björkarnas lövkronor – där lite sol bröt fram vrålade jag rätt ut – ”Wrooooooaaaaal!!” Kom inte på något bättre att säga.

Joggade ner och tackade gubben som satt på förstukvisten i kurvan för bra publikstöd. ”Är det redan slut?” undrade han. ”Ja, för denna gången!” svarade jag. För den här backen ska jag nog ta och hälsa på igen.

Kärlek.