Både Åsa och jag var funktionärer på TEC 2013 och har varit ifrån ultralöpningen av olika anledningar. Men någon gång på morgonkvisten i april förra året såg vi på varandra och lovade ”Nästa år kör vi tillsammans! 100 miles Åsa! Då ska vi vara tillbaka”. Och så blev det.

 

Bästa löparkompisen

Jag och Åsa går en bit när vi äter. Jag med äggmacka och hon med creme fraicheburk laddad med chiliconcarne. Foto: Johan Stegfors

Jag och Åsa går en bit när vi äter. Jag med äggmacka och hon med creme fraicheburk laddad med chiliconcarne. Foto: Johan Stegfors

Åsa och jag har tränat några gånger ihop efter det där löftet. Jag minns särskilt en dag när vi kört 4 varv på TEC-banan och vi var så glada och kropparna kändes fräsha, då sa vi att vi skulle bära med oss det när det var dags för skarpt läge. Mail och sms-pepp sista veckorna drev oss fram mot det första målet – att ställa oss på startlinjen igen. Vi fungerar mycket bra löp- och snackmässigt så vi fann flytet rätt snabbt. Vi pratade bort de första varven och hade lovat att inte börja räkna tävlingen förrän efter 4 varv. Vi planerade i god tid vad vi skulle göra vid varvningarna och hur lång tid vi skulle lägga i depån. Vi jobbade som ett team.

Från noll koll till full koll

Åsa hade lagat pannkakor, bakat chokladkaka och gjort ett matschema som supporter Cecilia skulle hjälpa till att langa vid rätt varvning. På en banan stod det med svart tusch ”varv 10”. I min låda låg 5 frallor med stekt ägg, några power bars och två avokado. Jag hade inte haft orken att förbereda mig mer. Men allt eftersom loppet fortlöpte kom jag på vad jag behövde och ville ha. Jag var duktig med Resorb och flingsalt de första varven, allt för att undvika illamående. Jag tipsade Åsa när hon började bli motig med maten om salttabletter och resorb. Hon var fantastisk tillbaka och hjälpte mig snabbt att fokusförflytta när fel tanke försökte få fäste. Jag skickade snabbt iväg små beställningar på mat till min nattpejser och namne Mia Thomsen. Sushi var beställt men pannkakor lockade också (framförallt att ha färdiga efter loppet när magen är som ett stort hål och vill ha mat).

Kamraterna kring ultra

Hela ultrasläktet är i stort sett en stor god känsla. Jag blev alldeles rörd av att mina kompisar stod och vinkade av mig vid starten – Anneli, Lars och SuperSupporten Kattis med lilla Stina 6 veckor. Att sedan få hejarrop av adepter vid olika varvningar – Diana och Andrea – gjorde ju inte kompisboosten mindre. Vid varvningen stod Ken och Jossan i givakt – redo för minsta vink. Jag kände mig trygg. Vad kan gå fel när det finns så många fina människor omkring mig? Jag kände mig omtyckt och uppskattad. Och ni ska veta att jag uppskattar varenda fiber av er insats att komma förbi och bara säga hej. TACKSAM. För varje löpsteg blev jag bara gladare och gladare.

Åsa och jag höll ihop i 9 varv. Vi skrattade, peppade, förundrades och njöt. Inte n dipp eller dålig tanke fick fäste. Vi hade tajmat in vår ultracomeback perfekt. Våra kroppar och sinnen förstod plötsligt att de befann sig i sitt rätta element.

Löpande vänner – pacers

När klockan var åtta kom Åsa S, min alltid pålitlige långpanneadept och TEC-uppställare. Hon valde att lägga helgens långpass med mig i Täbyskogarna. Hon höll jämn fin fart med mig och vi promenerade i backarna. Jag sade vid ett tillfälle att ”just den här delen  banan är inte så rolig”, jag pratade om ett parti mellan våffelstugan och Skavlöten, då det var långt till nästa backe och gåpaus. ”Men Mia! Den är ju perfekt, lutar lite nedåt och du har medvind”. Såklart. Fokusförflyttning. Från och med det varvet fanns det inte en tråkig väg att springa på. Åsa blev låg på energi och behövde ett varv med matintag och lite långsammare löpning. Jag var pigg och fortsatte. Detta var något vi kommit överrens om innan, att hålla ihop så långt det går och ha som mål att hjälpa varandra in under 24 timmar.

 

Mia Thomsen och jag. Foto:privat

Mia Thomsen och jag. Foto:privat

Vid halv elva kom Mia Thomsen den andre, utrustad med reflexväst, pannlampa och en stor sushi åt mig. Vi satte av på 11:e varvet. Vi promenerade första kilometern och lät maten börja smälta, sedan sprang vi två varv tillsammans. Jag har kännt Mia sedan 1987 och vi har delat många saker tillsammans i livet såsom födslar, skilsmässor, lycka och sorg. Detta blev ändå något helt nytt för henne. Hon berömde mig hela tiden för mitt driv och min glädje och till slut sade hon ”Nu förstår jag vad du menar med att det är så härligt med ultra – det här är ju DU!”.

I telefonen rullade peppande sms hela tiden in. Jag var inte ensam. Jag var bland vänner och det bubblade i hela mig.