Det har suttit långt inne att fästa en nummerlapp på bröstet. Jag har sett hur de andra svenskarna som även sprang Trans Pyrenéerna har tävlat både korta och långa lopp. Jag har inte vågat. Det blev ett sånt antiklimax att träna i nästan två år inför ett lopp som tog slut efter en tredjedel.

Jag mår bra fysiskt och har inga skavanker kvar, men tankarna och viljan att tävla har fått sig en rejäl törn.

I onsdags frågade några klubbkamrater om jag kunde tänka mig att springa en sträcka på Ursviks ultra på lördag kväll/natt (5x15km). Jag svarade direkt ja.

Borta var skräcken för att tävla. Med tre dagars varsel skulle ingen träning i världen kunna påverka min insats, så det var bara att köra på känsla. Planen var att hålla klart löplägret på Mornington, åka hem och ladda om till 15 km tuff terräng och möta upp Cecilia vid 18:40-18:50 då hon skulle lämna över stafettpinnen till mig.

Jag anlände till Ursviks motionsområde vid 18:15 och tre minuter senare ser jag Cecilia i backen. ”Shit!” Bara att springa till bilen och låsa in jackan och sätta fart. Jag hade på tok för varma löparkläder på mig, men fick ordna det längs med vägen. Cecilia körde både stafett och en individuell 45 kilometare så hon och jag höll sällskap de första fyra kilometrarna där vi avhandlade tjejskvaller som sig bör. Sedan släppte hon mig och jag studsade iväg helt själv. Jag sprang förbi flera löpare och kände mig stark. Bara två killar passerade mig under det 15 kilometer långa varvet. Trots att jag bara tog en sträcka gick jag upp i ultrabackarna, mina ben var lite slitna. Kilometer efter kilometer pep till i Garmin och jag hade bråttom i mål. Halvvägs började det att skymma och det blev dunkelt i skogen. Jag njöt av att vara ensam och att pressa mjölksyratunga ben. Min merinoulltröja var för varm och gav mig skav på halsen eftersom jag svettades mycket.

Tankarna vandrade fram och tillbaka från ”det är så jobbigt, jag kommer inte orka springa efter backen, till ååååh vad starka ben jag har!” När tre kilometer återstod hade jag så trötta ben att de darrade, nu hade det även blivit mörkt inne i skogen och det var svårt att se rötterna. Jag plockade fram pannlampan och sprang med den i handen. Det kändes som de sista kilometrarna var jättelånga. När det pep till i klockan och den visade 14 kilometer var jag totalt slut. Hur skulle jag orka 1000 meter till. På något konstigt sätt går det att mobilisera tankarna och flytta fokus från ben till huvud. Jag började tänka

”Här är jag med nummerlapp på bröstet. Jag gör det! Jag kan!”

Rätt var det är ser jag målområdet och jag sätter fart i sista nerförsbacken. När jag kommer över varvningslinjen ser jag inte Magnus som ska ta stafettlappen så jag vrålar ”Maaaaaaaagnus!” och han kommer fram, får lappen och drar iväg. Jag klockade mig en minut från personbästa på Ursviks X-trmemebana, den tiden hade jag för 8 år sedan när jag var som snabbast.

Så grymt nöjd i mål. Foto: privat

Jag väntar in Cecilia, tar lite smågodis och åker sedan hem. Jag hade tagit tävlingsoskulden efter Pyrenéerna och jag kände mig känslosam och blottad. Hela jag kliade av de för varma kläderna och det sved på nyckelbenet efter skav från tröjan – men så värt det!

Brännmärket är ett skavsår från tröjan men ser ut som ett sugmärke – tävlingsoskulden är i alla fall tagen! Foto: privat

Resten av lördagkvällen spenderade jag hemma med ömma ben, några tårar av lycka/glädje/tomhet. Det blev många känslor och tankar efter det. Nu blir nästa tävling GAX 100 miles i sommar.