Jag har ingen lust att springa. Känner inget sug alls. Det är inte tråkigt, men det inte heller kul. Det är bara ingenting.

 Tappat löpmotivationen Skeptisk Mia på lunchen. Foto: privat

 
Det har hänt förut och jag har inte reflekterat varför, utan bara hittat lösningar. Första gången accepterade jag att det var trist och bestämde mig för att SJU pass till får vara ingentingpass och det åttonde skulle ge mig löpglädjen tillbaka. Och visst går det att lura hjärnan! Bara att beta av grispassen.

Den andra gången var tröskeln så hög så jag fick ta i med hårdhandskarna. Jag valde att köra en runstreak på 100 dagar. Springa varje dag no-matter-what. Då var det bara att köra, utan att tänka och rutinerna var tillbaka. 

Nu har jag kollat om jag sprungit mer än vanligt, men nej det har jag inte, så motivationsdippen beror inte på det.

Jag har mått ovanligt bra en längre tid och är väldigt glad och tillfreds. Kanske har jag haft löpningen som terapi? Eller flykt? Eller behövt endorfinerna? Kanske behöver jag inte det just nu. Eller är jag i behov av inbokade sociala pass? Jag hade ju kul fram tills förra veckan…

Men MarathonMia kan ju inte sluta springa! 😱 Jag ska ju springa Trans Pyrenéerna 898 km i sommar!

I helgen ska jag till Helsingfors och supporta på 24-timmars i Esbo. Det är SÅ lätt att strunta i löpning för egen del och bara fokusera på andra. 

Därför ber jag om lite hjälp. Jag gillar ju utmaningar och vill hitta tillbaka. Hitta på någon utmaning till mig så lovar jag att kolla, knepa ihop så det passar och genomföra. Ge mig tips på omfokusering som räcker i 14 dagar! Hit me!