Hemma efter en sjuk arbetsvecka, med 65 arbetade timmar utan löpning. Tog en 8 kilometare med Petra på fredagmorgonen som en igångsättning av benen.

Stockholm Halvmarathon blev möjligt när jag fick en plats av Terese Alvén. Det gjorde att jag och Petra kunde hålla vårt sedvanliga lördagslångpass, inte ensamma ute på Ekerö, utan i den härliga trängseln av svett, liniment och nervositet.

Taggade innan start. Foto: privat

”Hur lägger vi upp det här?” undrade Petra. Hon skojade om intervaller. Vi kom överens att köra tillsammans no-matter-what och att låta känslan styra. Om vi båda fick feeling skulle vi trycka på och låta farten ge oss löparboost, men inte för snabbt eftersom jag måste hinna återhämta mig innan Marathon des Sables på Fuerteventura om två veckor.

Det blev intervaller!

Efter 7 kilometer kraschade Petras mage. En klassisk löparmage och ett toabesök på en restaurang blev första stoppet. Därefter letade vi bajamajor och körde intervaller däremellan. Jag är så grymt imponerad av att hon fortsatte och att vi körde klart vårt lopp i hyfsad fart. Jag försökte peppa henne och hon härdade ut. Jag märkte när hon hade det tufft och jag var livrädd att hon skulle kliva av – ville inte springa själv just idag.

Efter första toabesöket. Petra kraftsamlar och jag gör av med energin. Foto: Jonas Hansen

Publikstöd

Det största stödet vi fick under loppet var de som kände igen Petra eller mig (eller båda). Både medlöpare, klubbkamrater och bloggläsare längs med banan ropade våra namn och det var sjukt peppande. Den övriga publiken är mer… svensk. Står och tittar och hejar på sin höjd på sin ”egen” löpare som springer förbi. Några utländska supporter hejade en del. Jag försökte få igång publiken genom att heja på dem – det fungerade faktiskt ”Heja publiken, vad grymma ni är!” vrålade jag. Och jag har magstöd. Jag fick några tack av medlöpare efter som fick energi av stödet.

Skönt mör i benen

Trots att vi inte kutade det snabbaste vi kunde så är jag lite stel i benen i dag. 21 km asfaltslöpning i överfart sätter sina spår även på en gammal ultraräv. Det är alltid speciellt att springa med nummerlapp på bröstet – även om jag nu inte har den på bröstet utan mer på magen eftersom jag vägrar låta säkerhetsnålar eller lappen orsaka skav.

Med nummerlapp på brö… magen (har ju trots allt ammat två barn). Foto: privat

 

Nu är jag laddad för mina sista stora jobbevent för den här perioden (som inte alls har med löpning eller träning att göra).

Mot Köpenhamn!