Hur mår kroppen nu……

en kort analys om jag tänker tillbaka

Allt ovanför midjan mår bra inga skavsår efter att burit en vätskerygga i 30h. Framsida lår kändes bra, fötterna var okej men inte mera. En lilltå hade fått sig lite smällar och vänster-knä hade fått en ny liten skada. Än så länge var detta inget allvarligt utan vi kunde springa/gå obehindrat.

 

Fötterna börjar göra sig påminda

Resan fortsatte nu i kanske något minskat tempo, vi var slitna och det var lite svårt att komma igång. På kvällen innan hade vi gått igenom ett kalhygge som tog ganska mycket energi av flera olika anledningar. Dels var markeringen nästan helt borta, grenar, sly, och timmer fanns kvar vilket gjorde att det tog minst 45 min att komma igenom kalhygget. Nu var det busenkelt man såg stigen markeringen vi kunde vi ta oss igen detta på mindre än 5-7min, något som vi idag kan skratta åt. Detta ger en vinkling hur tufft det är under mörkrets timmar med navigeringen.

Fötterna är det viktigaste och mest utsatta under ett sånt här lopp. Foto: privat

Fötterna är det viktigaste och mest utsatta under ett sånt här lopp. Foto: privat

Kan inte minnas när mina fötter började strejka lite för mycket, men jag kände mig tvingad att stanna precis när 7st bilar av märket Jaguar åkte förbi alla var vita om jag inte mins fel. Tog av mig skorna och rensade skon från ev små stenar. Tyvärr hjälpte det inte och fötterna fortsatta och skrika, lite högre.

Tur i oturen hade både mitt vänsterknä (ny skada) samt höger lilltå redan gnällt sedan flera timmar vilket gjorde att fötternas onda tog över, så helt plötsligt kände jag knappast av min onda lilltå samt vänster knä, tänk vad kroppen är tålig.

Dagen flöt på ganska bra, vårt planerade andra stopp för dagen började närma sig, allt gick enligt plan vår bästa supportbil inkl. chaufför stod redan där.

Nu hade vi gått/sprungit mycket asfalt vilket mina fötter verkligen inte gillade. Kom fram till supporten, sa att jag behöver hjälp att smörja in mina fötter rejält med vaselin, för nu hade jag nått en ny smärtgräns. När supporten tog av skorna och strumpor och började smörja in fötterna var det jobbigt, tårarna rann som en flod, detta gjorde skitont nästan överjäkligt! På med lätt begagnade strumpor skor byte av kläder ny mat snickers, nougat och coca-cola, stoppet tog inte mera än 30-40 min. Trots min behandling av mina fötter som tog lite extra tid, men det var det värt. De första 1-2km efter depå-stoppet hade jag fortfarande så ont att varje steg fick jag kämpa för inte tårarna skulle rinna för mycket. Som tur var såg jag trevliga bilar som tog mitt intresse (bl.a. en MB SL 350 och en Volvo 245 sista årgången)

Vackra vyer som bryter av letandet efter bilmodeller och registreringsskyltar. Foto: privat

Vackra vyer som bryter av letandet efter bilmodeller och registreringsskyltar. Foto: privat

Jag visste och var inställd på att loppet skulle vara tufft mentalt och fysiskt men att så tidigt (cirka 140km) in i loppet ha så ont i fötterna då var det mera 100km kvar. Bara tanken gjorde att jag igen fick tänka på mitt löfte, gå i mål oavsett vad som händer detta var mitt lopp hur jäkla svårt kan det vara ett steg framför det andra och vips så kändes det lite lättare.

Även denna dag flöt på och när det kändes ganska trist bara en skördetröska av märket Johan Deer var det enda roliga på säkert 2h. Strax efter detta trista parti dök en svart Audi A6 (trasig bakdel mins ej registreringsnumret) med bekanta ansikten (tack Evelina med familj) gjorde att resan vi genast blev glad och positiva och resa hem kändes då inte så jobbigt. Bara detta att några nya ansikten kan göra så mycket är svårt att förstå så är här i efterhand men då gav det extremt mycket energi tillbaka vilket var grymt skönt. Under dagen hade vi fått kontinuerlig information om hur vi låg till i loppet, vi fick även veta att flera hade brutit i loppet däribland ”ryssarna” och en väldigt erfaren Ultralöpare som har gjort liknande distanser tidigare. Helt plötsligt kände jag mig stark efter detta besked och att vi dessutom hade tagit in en del på de som låg före innebar att vårt tempo inte var så långsamt. Kan detta betyda att vår strategi att gå mycket på kvällen kunde vara ett vinnande koncept……

Vår resa fortsatta, tyvärr var vi inne i parti med mycket asfalt mindre roligt och framför allt mindre bra för mina fötter som snart skulle ge upp totalt.

Vid vårt sista depåstopp blev det ett sedvanligt insmörjande av mina fötter, mera mat, mera dryck mera av allt. Igen var det dags att fixa med pannlampan och övrig nattutrustning, vilket tar lite extra tid. Nu hade vi hållit i gång ett bra tag kroppen började bli lite stel och man är inte riktigt lika snabb i huvudet efter

1.5 h dygns löpning. Det här stoppet var viktigt nu skulle vi få klara oss själva från klockan 20.00- till målgång mera än 14 h senare vilket vi inte visst då.

Vi tog med oss extra mat dryck allt vi kunde bära med oss, vi visste att det skulle bli en lång resa. Det var nu som vi skulle bli tvingade att pusha oss förbi alla normala smärtgränser ni kan tänka er, det skulle krävas något extra extra vilket vi både visste, men hur långt skulle det räcka……..

Man kan tro all den skräpmat jag under den senaste tiden skulle gör att magen skulle må mindre bra, vilket jag var lite orolig för. Men min mage mådde riktigt bra trots ett intag på och håll i er ni. En hamburgare med pommes, en halv pizza, 1.5-2 liter Coca-cola, 10st snickers, 10st guldnougat, 5st Powerade, varmsoppa, smågodis, Rune-Kakor, några mackor, Resorb, salttableter, ett ägg, två äpplen, några koppar kaffe har säkert missat något.

 

Nattlöpning nummer 2 och vi kommer ifatt en löpare

 

Nå, vidare till natt nummer 2 för nu skulle det bli tufft…..

När vi insåg att ni måste vi slå på pannlamporna för natten visste vi inte hur mycket vi egentligen hade tagit in förrän vår vän Anneli från ingenstans kom till vår räddning. Tydligen hade vi tagit in en hel av det tidigare stora försprånget till nästa medtävlande förre oss hade. Vi kom fram att det kanske var cirka 30-60min före oss och med en bra bit kvar på loppet såg vi vår chans. Nu började vi få vittring, jag kände mig som en blodhund eller en krigare nu fanns det ett tydligt mål! Nu var det blandat skog asfalt som gällde vi ökade farten till en ganska hög fart, i skogen tog jag täten och körde på ganska hårt. Vi gick snabbt i uppförsbackarna och kutade snabbt i den tuffa terrängen. När vi kom ut ur ett skogsområde och körde asfalt lät jag Mia ta täten. Nu vår vi både taggade till tusen, när vi senare släpper Anneli en sista gång får vi information från en säker källa att Boel är endast 10 min förre, detta sker precis vid en Golfbana.

När vi då springer in nästa dunge står det en skylt ”Varning jakt pågår” jag tänker i två sekunder äää vi kör, vi är snabba. Jag tar täten och den fortsatta jakten, ökar styrkan på pannlampan och kör på ännu hårdare i skogen trots den tuffa terrängen.

Då och då höjer jag rösten och frågar Mia är du med mig? Jaaaa hör jag hon säga!

Vacker terräng. Foto: privat

Vacker terräng och branta stigningar. Foto: privat

Vi fortsätter i skogen irrar runt lite gör några missar trött, sliten fötterna har vid det här laget redan givit upp. För den som inte förstår vad jag menar med det är att varje löpsteg, kan liknas vid att någon skär i foten med en kniv. Tänker att det får jag ta hand om senare, nu är det fokus som gäller och en tävling en ”Sveriges tuffaste lopp. Mitt onda knä har jag redan glömt bort, lilltån är sedan 30 h redan bortglömt. Nu är vi mitt inne i ett viktigt skede, nu fanns det ingen tid att tänka på hur ont jag hade nu var det bara ett mål som gällde.

Efter ytterligare en tid i skogen och förflyttningar i ganska bra fart ser jag då två pannlampor längre fram och mycket riktigt det var Boel. Vi frågar så att allt är okej och tar ett snabbt beslut, vi har fortfarande kraft att fortsätta i detta tempo och vi lämnar Boel och hennes pacer. Nu var det nästa person som tidigare haft ett försprång på minst 2 h, kunde vi verkligen komma ifatt honom.

Nu var det mitt i natten strax före tolv eller någon senare mins inte, sms:ar några personer som jag antog satt uppe. Får information att vi bara har 20-25km kvar och personen framför oss inte alls har samma tempo som oss. Det finns alltså en teoretisk möjlighet att hinna ikapp, det skulle kosta på av energin men vi var starka så varför inte.

Vi fortsatta i vårt ganska höga tempo och ny började vi nå den för mig magiska gränsen 200km. Hade inför loppet läst att enligt Rune Larsson (Ultra guru) kan man inte träna sig till längre distanser än 200km sen gäller helt andra förutsättningar. Jag hade ställt mig frågan redan 2009, vad skulle hända sen skulle kroppen ramla ihop, vad händer om jag är tränad för detta? Flera frågor snurrande runt i mitt huvud.

När vi sedermera 200km händer absolut inget, värsta besvikelsen som jag hade sätt fram emot detta. Okej, 200km ingen dålig sträcka, att delar av kroppen redan sagt upp sig kändes helt oväsentligt just då. Nu var jag på distansrekord vintern 2010 gjorde jag TEC 100miles (160km) nu var jag ute på djupvatten, vi snackar 40km till och vi hade då 40-50km kvar inte 20-25km som vi trodde……

När vi efter en lång och hård jagande resa ser jag plötsligt två reflexer som gungar fram och tillbaka, kan detta vara Jan-Erik…. mycket riktigt nu var ikapp nummer 2 bakifrån, skulle vi orka gå om och förbi. Utan att säga något till varandra tänkte Mia och troligen samma sak.

Visst vi kan säkert orka gå förbi men vad vinner på det? Det är bättre att vi kör ihop alla tre. Sagt och gjort vi tre tog sällskap och hjälpte varandra under den långa natten. Nu hade det regnet ökat i omfattning och vi började märka hur pass slitna vi egentligen var, underlaget var blött allt var blött igen!

Att gå in en ko/hästhage var numera inte lika enkelt, svårt att navigera, högt gräs snårigt och fötter som är genomblöta knappt någon energi kvar i kroppen. Men det fanns bara en sak att göra och det var att gå vidare mot målet, även om det just då kändes skit och piss rent ut sagt.

Värmande strålar. Foto: privat

Värmande strålar. Foto: privat

 

När så äntligen regn och rusk byttes ut till lite värme och ett efterlängtat uppehåll, kunde vi i alla fall inse att vi började närma oss målet Lund. Vi alla tre var nu rejält trötta, slitna och alla mycket låga på energi. Även nu kände vi oss osäkra hur långt det egentligen kvar, våra klockor hade sedan länge stannat eller var missvisade. Trots att Mia har gjort loppet tidigare var det svårt att uppskatta distansen.

 

Målet närmar sig

När vi kommer upp på en höjd och ser Lunds stadskärna låååååångt där borta, kändes det för mig otroligt tungt. Fötterna började göra sig påminda igen varje steg nedför gjordes extremt ont, mina depåer var tömda för minst 3h sedan. En normal människa hade troligen gett upp för 40 h sedan, men vem vill vara som all andra normala människor – inte jag!

Allt vi tre ihop hade kvar i form av energi var 1dl vatten och då hade vi inte ätit något på ett bra tag. Mia pallade ett äpple jag och Jan-Erik delade på vattnet, kändes som sista nattvarden:=)

Just då kändes löpningen som jag alltid älskat förbaskat trist, tråkigt och jag började till och med fråga mig själv är det värt detta slit. Vore det inte enklare att sätta sig på den där varma bussen som gled förbi med skylten Lund centrum.

Efter den långa nedförsbacken mötte vi en hundägare och vi frågade artigt, ” Hur långt är det till Lund centrum” ”Cirka 45min promenad” mina tankar blev hur fasen ska vi greja detta, men återigen vi hade inget val. Ju närmare centrum vi kom ju mera försökte vi hitta skyltar om hur långt det var till målet, men inte enda jäkla skylt med någon text ”Centrum XX km” frustationen började nu bli mentalt jobbigt.

Nu hade vi hållit igång i cirka 48 h jag hade nu fått kort stubin och kände mig halvt nere stundtals. Jag sprang/gick först Mia och Jan-Erik cirka 10m bakom, då och då sjöng jag lite för mig själv. Nu ville jag verkligen veta hur jävla långt hade vi kvar, detta var fasen ingen lek hur lååångt är det kvar!?

Just då dyker vår support bil upp, vilken härlig syn UCM 621. Vi kunde nu äntligen lämna vår nattutrustning få klara besked om hur långt det är kvar.

Vi börjar nu alla tre jogga vilket vi stundtals hade gjort, men nu med lite mera energi och glöd och vetskap om hur långt det var kvar.

Nu är det inte långt kvar vi närmar oss kullerstenar, nu uppskattar vi att det endast återstår 1-2km max. När vi äntligen ser en skylt Åhléns säger Jan-Erik nu är max några kvarter kvar sen är vi mål. Då inser jag att vi kommer att klara det, vi kommer att nå vårt mål, det målet som stundtals kändes otroligt långt borta. Nu återstår bara de sista 50m, vi ser alla som står där vid målet och väntar på oss.

Hela tävlingskommittén några löpare som hade brutet under loppet, det var minst 8st som väntade in vår målgång av Sveriges tuffaste lopp.

När vi sen springer in i mål, tittar Mia och jag på varandra och utan att säga något tänker vi båda samma sak:

”Är det slut nu, var det inte tuffare?”

Vi kramar om varandra och känner att våra kroppar är helt slut, jag har tömt alla depåer gått förbi alla gränser vad en kropp tål, mina fötter är totalt förstörda. Mitt knä är sedan flera mil helt körd, varenda muskel har fått kämpa ge allt och lite till. Samtidigt så känner jag inte sam rusch som jag upplevde under Gax 2009 100miles, jag känner en extrem tomhet. En tomhet av flera anledningar, dels var jag helt tom på energi, trött, sliten men samtidigt oerhört glad att ha grejat ett lopp jag drömt om sedan 2010. En tomhet över att det är slut, något jag längtat efter sedan sommaren 2010 och nu var den slut.

Avslutningsvis vill jag tacka Stefan Samuelsson (skapare av detta lopp samt Gax 100 miles) Fredrika Gullfot (Tack för att du gjorde så jag hittade IF Linnea 2006)

Vår support och givetvis Mia Thomsen utan dig hade det aldrig gått, tillsammans är vi starka.

I mål. Ord överflödiga. Foto: privat

I mål. Ord överflödiga. Foto: privat

 

Vid pennan Staffan Ring mål efter 49h 10 min.

246 km eller 153 miles är en väldigt lång sträcka.