Jag kan välja att bli sur för att brorsor, morsor och plastfarsor inte kan köra mig till Norge. Eller så kan jag välja att tycka om att de har kul i livet och gör det de gillar. Så kan jag göra det jag gillar. Äventyra och springa lite.

Som sagt – jag sprang till Norge.

Eftersom det är tågstrejk i Norge var det inte riktigt säkert vilka tåg som skulle kunna ta mig till Oslo där jag hade en flygbiljett bokad. Om det ens skulle gå tåg. Jag gillar att vara spontan, så spontan det nu går med resväska, tre datorer och mig själv. Packade mina väskor på morgonen och tog med mig brorsan i bil till Halden. Det var länge sedan vi hängde bara han och jag. Många små skämt på vägen och härliga skratt tog oss fram till tågstationen i Halden. Där var det en obemannad station utan boxar att låsa in väskorna i. Jag pratade med en busschaufför utanför som körde ersättningsbuss delar av vägen mot Oslo och han sade att sista bussen går 14:00. Den ska jag med, tänkte jag.

Gömma väskan

Ett angränsande hotell var lockande nära, men helt igenbommat. Liksom hela Halden. Dött och tyst klockan 9 en söndagmorgon. Vi rullade vidare och hittade ett annat hotell. Jag fick lov att låsa in mina väskor i bagagerummet och brorsan och jag drog tillbaka till Sverige. På vägen lade vi ut två vattenflaskor som jag skulle ha på min väg.

Engagemang

Våra snälla grannar erbjöd sig att köra mig till Halden. Mammas man kollade upp busstider från Strömstad och ville lösa det hela med att jag skulle köra ena bilen som det fanns dubbla nycklar till (som de senare skulle plocka upp). Eller så skulle de… alla försökte hitta lösningar på att få mig till Norge.

Inrutat liv – ger utrymme för spontanitet

Jag är en tvilling och behöver både-och. Mitt arbetsliv är väldigt schemalagt denna period. Med deadlines och klockslag att följa. ”08:27: Film spelas, 08:29 -intromusik på, 08:30 Första talare upp på scen… Glöm inte att mygga talare 15 minuter innan. Sponsorer får tillgång till montrar 07:00. Monterbygge kl 16:00. Representationsmiddag 19:00. Maila PA’s två dagar innan…” Allt går i ett och det är skönt att följa schema.

Men_inte_när_jag_är_ledig

Jag blir galen på att boka saker som har exakta tidsangivelser (löpning i 5:50-fart), eller om det är för inrutat och förutbestämt. Jag behöver släppas fri. Jag behöver få peta in många saker, många vänner eller ingenting alls. Jag behöver perioder av telefonfrihet och timmar ute i friska luften. Jag behöver äventyra och upptäcka, chansa och möta rädslor. Jag tackar för omtanken men tackar alltså nej åt allas engagemang.

IMG_6556

Så idag var följande viktigt

  1. Jag skulle vara på Oslo flygplats före 19:00
  2. Jag skulle ta mig från Strömstad till Halden
  3. Från Halden skulle sista bussen gå 14:00 (åtminstone till Råda)

När brorsan och jag kommit hem till stugan igen så kramade jag om alla och sade hejdå. Med mig hade jag bara telefonen som jag satt på flygplansläge, samt pengar och bankkort. Sprang ner mot havet och blickade över den spegelblanka ytan och viskade ”ses snart igen”. Sprang förbi den gamla nedlagda campingen och vidare upp mot skogen. Kikade lite extra om det fanns kantareller och visst gjorde det det. Lade på minnet att jag skulle messa brorsan och tipsa. Kom bort mot stora ladan och de öppna vidderna, förbi huset där garaget har brunnit, blir omkörd av familjen på väg till golfbanan som glatt vinkade (de tycker jag är lite konstig). Ut mot gamla E6:an styr mina skor. Det är bara 9 grader ute och jag har precis börjat bli varm. Viker av upp för backen som leder bort mot Nordby köpcenter, tassar fint och låter solen lysa på mitt ansikte. Jag känner dofterna av höst men träden är fortfarande väldigt gröna här. När jag kommit 10 km känns allt mycket lättare, då är jag uppvärmd och det är en lång utförsraka. Jag har en flaska vatten som väntar på mig vid 13 km och benen pinnar på snabbare och snabbare. Jag njuter och ler. Jag är glad och fri. Jag möts av alla möjliga tankar och har tid att tänka dem klart. Framme vid vattnet sippar jag några kalla klunkar och tar mig vidare. Trafiken är lite tätare här då alla norrmän åker till Nordby för att handla billiga varor. Jag tar det lugnt för jag vet att min mamma alltid är orolig när vi är ute på vägarna. När jag närmar mig Svinesund och gränsen kommer det långa uppförsbackar. Jag vet att jag har gott om tid och går uppför. Jag har kvar vattenflaskan och dricker ur det sista. Så fort jag kommer till krönet väntar en lång nedförsbacke och jag tar mig till bron som går över vattnet som delar Sverige från Norge.

Lätt, lätt springer jag vidare och trafiken avtar. Jag har nu en fin gångväg att springa på. Jag ser mig omkring och njuter av hus, träd, skog och fält. Så mycket vackert att supa in, så många vackra förfallna hus som gör ont i hjärtat att se – jag vill ta hand om dem alla. Snart kommer jag till ytterligare en lång uppförsbacke och den andra flaskan vatten, jag har kommit drygt 20 km och det känns som jag precis började springa. Jag har slutat flåsa och kommit in i ett flyt. Själen möter stegen.

Jag springer. Jag andas. Jag lever. Vågar jag tro att jag är tillbaka till det som är jag. Vågar jag tro att ultraMia tittar fram och bara springer och springer? Det verkar så. Jag fortsätter att ta mig fram och stannar till vid sevärdheter och läser turisttexter. Herrgårdar som byggts på 1700-talet och fint renoverats och fortfarande är i familjeägor, springer genom träliga industriområden som gör att folk har jobb och mat på bordet. Jag skuttar i backarna och tar mig förbi folk som vaknat till liv och inte kan hålla sig inomhus i höstvädret, jag passerar ett klocktorn och inser att jag är på väg in i Halden. Fredrikstens fästning syns uppe på berget och jag tuffar vidare mot hotellet som har mina väskor. Jag är framme.

Plankar på bussen och tåget

Eller inte direkt. Jag har en biljett som är giltig på 15-tåget, men jag smiter på bussen till Råda kl 14. Mitt tåg är inställt och det står att man ska söka transport på annat sätt och att ingen ersättning finns. NSB-personalen kommer och kollar biljetterna utanför när jag redan är på bussen. Senare på tåget klipper konduktören biljetten utan att titta på den och jag kommer till slut fram till Oslo. Utan att känna stress. Utan att oroa mig. Fylld med en dags utomhusaktivitet och svettiga träningskläder.

Nu är klockan 19 och jag sitter på Oslo flygplats. Helt enligt plan utan att följa några tider. Det gick ju det med.