Om du använder träningen eller löpningen för att fly ifrån något – välj då vad du flyr ifrån. Att fly ifrån känslor för att man inte orkar möta dem brukar inte bli så bra, de lagras bara och kommer upp surt efteråt.

Lämnade den dåliga känslan i en papperskorg och sprang ifrån den. Foto: Hans Berggren

Jag har saknat den där ”Shit vad jag är sugen på att springa” känslan. Jag har liksom fått övertala mig själv gång på gång den senaste tiden att snöra på mig skorna. Igår morse hade jag sagt att jag skulle ta en runda före frukost. När jag vaknat, fått på mig kläderna, satt igång garmin och druckit vatten vankade jag ändå av och an i lägenheten. ”Men spring nu!” uppmanades jag. Fast jag skulle bara lägga in några saker i en byrålåda. Och behövde inte hallspegeln putsas? Skulle jag inte sortera tvätt också?

Tog tjuren vid hornen

Jag slutade dividera. Gick ut genom dörren och ropade in ”Kommer tillbaka om minst 7 km för att äta frukost!” och trippade ner för trapporna. Jag kände hur ”Jag-tror-inte-jag-vill-springa” känslan hamnade lite som en cape efter mig istället för en våt filt över hela mig. Tänkte att jag skulle slänga av mig den där känslan någonstans. Jag valde att hålla i den en stund för att komma en bra bit hemifrån. I en papperskorg (som var stor och rätt tom) nära Stadshuset slängde jag mentalt in känslan i öppningen. ”Hej då!” tänkte jag. Nu får den där höga tröskeln bo någon annanstans än i mitt huvud. Och vips vad skönt och lätt det kändes. Jag ökade takten och sprang ifrån känslan. Jag lovade mig själv att le mot alla jag mötte, vilket jag gjorde. Till slut log jag hela tiden, eftersom jag mötte mig själv som rätt glad där.  Jag sprang drygt 8 km och kom hem med nyinköpta hallon av min torghandlare.