>Nu ska jag dela med mig av en händelse som förändrat min inställning till saker och ting. Jag ska berätta om när min kompis Jessica dog.

>Sov gott lilla gumman...

Mellan åren 2000-2002 arbetade jag och Jessica tillsammans. Hon var 10 år yngre än mig så hon kallade mig “storasyster”. Jag var lite mentor åt henne på jobbet. Vi fann varandra direkt och kunde prata om allt i livet – framförallt relationer, känslor och upplevelser. Vi hade samma humor och gjorde en hel del bus på arbetsplatsen. Detta fortsatte även efter att jag bytt arbetsplats. Vi höll kontakten och sågs med jämna mellanrum. Vi hjälptes åt att peppa varandra när vi slutade röka.

Jessica fick en halsfluss som aldrig gav med sig. Hon fick till slut kolla upp sig ordentligt och det visade sig att hon drabbats av Leukemi. Jag var övertygad om att Jessica skulle övervinna sjukdomen, hon var ju ung och stark. Jessica påbörjade behandligar och visade på bra resultat. Hon skickade ett mail och sa “Nu måste vi träffas – jag har så tråkigt och är på bättringsvägen!” Jag hade lite mycket att göra den veckan och sa att vi skulle fika veckan efter… Det hann vi inte. Jessica dog den 11 april 2004.

På begravningen passerade jag kransen vid kistan med följande text “Sov gott lilla gumman! Jag älskar dig – mamma”. Orden slog mig med stor kraft. Där och då beslöt jag mig för att inte gnälla på mina barn i onödan, att aldrig ta dem för givet, att i ord och handling visa att jag älskar och uppskattar dem. Jag tror att det var i den vevan jag började tänka uppskattande och blev mer varse nuet och människorna i min närhet. Att inte springa vidare till sen – inte vänta till nästa vecka. Visst gnäller jag och är trött som andra mammor – men inte i samma utsträckning.

Samma år sprang jag mitt första Stockholm Marathon. Jag bearbetade min sorg över att ha förlorat en samtalspartner, kompis och “lillasyster” under mina löpturer. Jag sprang alltid ensam och berättade inte för någon hur jag kände. Jag tänkte mycket på Jessica och dedikerade den maran till henne.

Den här veckan ska jag uppskatta mina barn lite extra. Säga till de jag bryr mig om att de är värdefulla. Leva i nuet och inte skjuta upp något.