Aj. Aj. Aj. Aj. Orden kommer automatiskt ur min mun. Jag ligger raklång på stigen. Långsamt känner jag hur lungorna återtar sin plats och brösten som tryckts ut i ryggen av fallet nu landar tillbaka ner i jorden där jag ligger som en påkörd grävling. Fallet var så omedelbart att jag inte hann göra den ”fladdrande sprattelguben i luften”, eller ens tänka en tanke. Rätt var det var låg jag bara där. Fredag morgon och löpning med kollega.

Skammen

Another one bites the dust.

Jag känner att händerna är nästintill intakta, lite skrap och blod, och fortsätter att känna om jag är hel för övrigt. Reser mig upp och det ömmar överallt. Mitt löpsällskap ser ut som en stirrande emoji och har inte ens vett att skratta fast det måste ha varit århundradets vurpa. Det är här det skämmiga kommer. Jag har trillat. Jag ser mig om. Och jag går bakåt för att se vad jag har snubblat på.

Som om det skulle göra skillnad.

Vad är det som får oss att gå tillbaka och kolla på roten/Stenen eller till och med lyktstolpen som vi ibland tjongar in i? Det är ju skämmigare än att tugga jord. Jag tror helt klart att jag skulle få 9 poäng av 10 för magplasket, för marken gungade till och det finns hopp om att lära mig dyka i bassäng efter detta. Nu har jag ju testat på hårt underlag.

Skammen

Så kan det gå med en asfaltsballerina på vift.

Blodiga, blå knän, skrapad armbåge, skrapiga handflator och öm bröstkorg är bara ett bevis på att jag lever och gör saker. Ibland måste en helt enkelt bara testa om läkningen fungerar och kroppen gör det den ska. Adrenalinpåslaget efter denna uppvärmning är inte att leka med.