>Laddar jag för Tjurruset på lördag? Eller kommer jag att banga?

Terränglöpning lockar. Det lockar så in i Norden. Jag vill vara tuff, klaffsa omkring i geggamojja – ta mig upp ur blöta myrar, traska vidare. Mitt hår ska likna ett fågelbo, mina ben få en naturlig gjyttjeimpackning. Dessutom vill jag njuta. Alltså inte stressa och tävla, utan se det som ett träningspass. Jag vill springa vilse och halka på stenar, jag vill kuta förbi killar som är trötta. Jag vill hojta och peppa, låta mig peppas och bara känna att jag lever.

Tog således fram mina älskade Asics 2130, som tog mig runt Stockholm Marathon. Blir lite sur över att de inte hållit bättre. Jag har bara sprungit 855 km i dem och de gick sönder i stoppningen i hälen tämligen omgående och på översidan redan efter 50 mil. Så här ser de ut idag:

Ett stort hål på översidan av skon.

Hade tänkt att de skulle få sig en sista svängom nu på lördag innan pensioneringen, och plötsligt börjar jag fega.

Jag läste nämligen följande text på Tjurrusets hemsida:

”– Sträckan mellan 4 km och 5 km är fruktansvärt tungt och blött. Detta är banans jobbigaste parti. Du springer genom obanad terräng och även genom kärr där du sjunker ned till knäna. ”

” – Det är bra om skorna inte suger upp så mycket vatten, för då kan det bli tungt med alla blöta partier.”

Skrev jag just att jag ville springa vilse? Sa jag att jag ville bli lerig? …sjunker ner till knäna… Det håller ju inte mina trasiga skor för direkt.

Är det inte bättre att jag stannar hemma, putsar mina högklackade stövlar och manikerar mina naglar, lyssnar på lite skön musik, slår upp ett glas rött och tänder ett ljus?