>Hade huvudvärk…svårt att koncentrera mig, saknade lite min sprallighet.

Vi värmde gemensamt upp. Fokuserade. Försökte dra in mycket syre, lungorna kändes trånga.

När starten gick lät jag bara benen springa, var inte riktigt ”där” förrän vid 3,5 km. Kroppen sprang men mentalt var jag i de färgsprakande trädkronorna. Jag tror att jag försökte flytta fokus och ”tjäna” några kilometer – låta mig förflyttas utan kamp. Min Garmin visade sig ha den fina tajmingen med fullmatat minne så vid varje kilometer såg jag ”Minnet full”. Grrr. Hade koll ändå, 4:39 första kilometern, något liknande den andra. Jag blev lite överraskad av att benen kunde springa i det här tempot eftersom jag inte kunnat springa snabbare än 5:24-tempo förra veckan.

Målet i skallen var att greja 5 kilometer på en bra tid och sedan tillåta mig att springa långsammare om kroppen behövde. Vid 4k sprang jag om Britta som tyckte det var tungt – förmodligen för att hon tuggade i 4:30-tempo, vi sprang en bit tillsammans – sen fick jag ny fart. Så här långt sprang jag som sagt inte i harmoni. Kroppen gjorde det den skulle, huvudet skulle jag skruva fast och sätta igång vid 5. Jag fokuserade och utnyttjade asfalten maximalt. Sätt i foten, skjut ifrån, fram med höften, ner med axlarna. Takt, takt, takt. Jag njöt av att andra tjejer flåsade högt i min närhet, själv tänkte jag koppla på blåsbälgen lite senare. Jag har mer att ge tänkte jag….jag vill, jag kan, jag orkar.

Passerade 5k på 23:13 och kände mig förvånansvärt pigg. Jag uppfattade inte andra halvan av banan som superflack, det lutade lite här och var, men vi Linnéaner ääääälskar ju backar! Fram med höften upp med hakan – trots att lutningen var minimial. Men det gav respons. Här tog jag lite placeringar, de andra löparna var tvungna att återhämta sig efter lutningen men jag ökade istället tempot. Tog rygg på klubbkamrat Ana. Vid 6k var det dags att skruva på huvudet och starta nedräkningen. Det var tungt, supertungt. Bara 4 kvar, 3,5… 2800 meter. Andas in, andas ut – kopplade på ljudet och lät som tjejerna jag tidigare passerat. Dunk, dunk, dunk – mina Asics mot asfalten – glad över att det inte var så mycket blöta löv att hålla sig undan. Vid 9 kilometersskylten ville jag stanna. Det stramade i nacken på vänster sida, småkramp i solarplexus. Men ynka 1000 meter – det måste jag ju greja! Kopplade in autopiloten och låtsades att jag sprang över Årstabron. Hade blicken fäst på Anas ryggtavla ”IF Linnéa Löpning Södermalm”. Bara att leverera! Då hörs jublet. Karin, Helena och Catti ropar inte – de skriiiiiker. De peppar och låter, de överröstar speakern i målet och vrålar fram Ana, mig och Britta som kommer med några meters mellanrum.

När jag passerar mållinjen på 47:34 tror jag att jag ska svimma. Eller spy. Eller både och! Jag är yr och stapplar iväg. Kramkalas med klubbkamrater och sedan ett glas vatten. Efter sportdrycken är jag människa igen och ger mig i kast med kaffe och sockerkaka.

Supertrött precis efter målgång, försöker mig på ett smajl ändå – här med klubbkompisen Ken. Lite stekarvarning va’?