>…vaknade upp grymt formtoppad igår. Två veckor för tidigt.

Alltså ska jag backa bandet och försöka kopiera de sista två veckorna för att få återuppleva känslan om 2 veckor igen.

Jag vaknade tidigt, alldeles lugn i själen, glad i sinnet och sådär pillemariskt lycklig. Livet kändes toppen och solen letade sig in mellan persiennerna. Egentligen skulle jag jogga 15 lugna kilometer, men istället beslöt jag mig för 27k med TSM.

Teamade upp med SuperSilverTone (tog andraplatsen på Valloxen runt i lördags!) och hakade på 3:45-gänget. Benen var pigga, leendet nära hela tiden och vädret helt perfekt för löpning. Blek sol från ljusblå himmel med en halvkylig bris. Första milen gick hur fort som helst, kändes som om vi bara sprungit 4k. Vi tog en fartökning på 15 minuter där tempot låg i 5:15-5:20, jag kände knappt av den. Efter 12 kilomters Lidingölöpning fick vi vätska på Stadion och begav oss sedan ett varv runt Djurgården. Det kändes hela tiden som om det gick för långsamt, som om jag skulle springa tävling just idag. Tänk om det varit Stockholm Marathon där och då. Då hade jag regerat. När vi sprungit 22k blev en av medlöparna rejält trött, jag missade att fråga vad hon heter (edit: Katarina heter hon! Tack Peter), men passade på att lära ut lite uthållighetsteknik. Att tänka på löpsteget och andningen, få tillbaka rytmen i steget, upp med hakan och öppna upp bröstkorgen för att ge musklerna syre, använd armarna rätt. Tjejen ska springa sitt första marathon och kom fram och tackade efter passet, hon hade varit på vippen att kliva av. Nu byggde hon istället lite mental styrka och fick lära sig lite knep när det börjar kännas tungt.

Det var mycket snack på gänget idag. Det märks att tempot inte längre bekommer alla så mycket som det gjorde i början. 24 av 26 veckors marathonträning har gett resultat.

Söndagens TSM-avslutning (för min del) blev: 27,11 km i 5:36-fart. Medelpuls 149 (163)

Sprallig och glad cyklade jag hem för att snabbduscha och hjälpa Karin med sin flytt, avslutade det hela med en grym proteinmiddag där mamsen fick komma och lyssna på mina stordåd… Visst är det skönt att få skryta lite ibland, det är väl det mammor är till för?

Nu ska jag analysera de senaste veckornas träning och mat, se till att jag upprepar mönstret och behåller min glädje och mitt fokus. Nu jävlar gäller det att vara Mia i 2 veckor. MarathonMia.