Lika hemsk och vidrig som förra söndagens löpning på Sörmlandsleden var, lika ljuvlig och underbar var påskhelgens löpningar på leden! Att det är halt och vått underifrån gör ingenting så länge det är torrt i luften – och tvärtom. Påsken har bjudit på löpning för alla sinnen där jag mött naturen och mig själv med full kraft. Resultatet har blivit en tacksam, glad och lite mör Evighetsmaskin.

Påskaftonslöpning i Läggesta med Annelie och Jan-Erik. Foto: privat

Påskaftonslöpning i Läggesta med Annelie, Jan-Erik och hunden Vanja. Foto: privat

Lördagens rundslinga gick vid Läggesta ner mot Strängnäs. Vi hade två bilar för att koordinera start och stopp. Jan-Eriks vän Annelie hängde med oss i helgen, och Heiki anslöt på söndagen. Annelie har precis kommit tillbaka efter en hälsporre och jag kände igen mig från hur jag själv var när jag fick börja springa igen. Hur det stramade i hamstring och min höft då var trött och ilade. Nu springer jag tacksamt utan känningar någonstans, jag känner mig stark och pigg.

Ett taggat gäng vid Nynäs slott. Jag kanske något övertaggad....men blev snabbt lugn i skogen. Foto: privat

Ett taggat gäng vid Nynäs slott. Jag kanske något övertaggad….men blev snabbt lugn i skogen. Foto: privat

Vi intog Nynäs Slott mellan Trosa och Nyköping på söndagen. En slinga som mäter 28 kilometer och är rejält kuperad med många stigningar. Skogen här ute är mer rough och orörd än den på Sörmlandsleden närmare stan. Den är även mer teknisk. Stenpartier, hala klipphällar, branta stigningar upp och ner, rötter och rotnätverk där det går att krångla in den minsta fot – och den största, här får varenda liten muskel och nerv jobba med att hitta rätt, parera och trycka ifrån. Du springer med hela kroppen och alla sinnen. Vi sprang med fågelkvitter i öronen, någons samtal eller tystnaden. Smaken på tungan blev salt från svetten av ansträngningen, sedan söt av mullbär och cashew för att till slut få en kulinarisk upplevelse under rasten av de magiska hemgjorda barsen.

Jo det är sant. Vi ultralöpare stannar och fikar på vår rundor. Foto: privat

Jo det är sant. Vi ultralöpare stannar och fikar på vår rundor. Foto: privat

Tankarna flyter fritt i huvudet och stundom väller tacksamheten in över mig. Jag är stark. Jag är hel. Dofterna från skogen, tången, min varma kropp och en och annan dust av tvättmedel från de uppvärmda svettiga kläderna. Jag söker hela tiden orange markeringar och mina ögon sveper över trädstammarna, samtidigt måste jag hålla koll på rötter och stenar för att inte snava. Jag håller balansen och har full kontroll på fotisättning och vart jag befinner mig. Vi håller lite avstånd från varandra för att se vart nästa fot ska i, vilken tuva jag får balansera mig vidare från för att inte ha vatten över anklarna.

Varierad terräng och orange markeringar på leden. Foto: privat

Varierad terräng och orange markeringar på leden. Foto: privat

Trots att det snöade på vägen mot skogen slapp vi nederbörd båda dagarna under våra löprundor. Solen kikade fram flera gånger i går och motljuset var ljuvligt i ögonen om än lite svårt att hitta markeringar i. Fullboostad av intryck, glädje och kraft från skogen kan jag nu nöta asfalt igen. I skogen tappar jag tid och rum, bryr mig inte om kilometertider då vi stundom får gå för att ta oss fram eller upp – investerar i tid ute, i stan är det mer att samla kilometer och löpa på ett annat sätt. Jag gillar båda.