En ultravecka är ingen ultravecka utan ett riktigt långt pass. Idag stod solen högt från en klarblå himmel. Ön som är känd för sin starka vind stod helt stilla för att se oss dra fram mellan städerna. Långa, härliga vägar som slingrar sig genom ett böljande landskap av vulkaner, mjuka kullar och små städer.
Vi gick i uppförsbackarna och sprang utför. Foto: privat
Ön (som är 10 mil lång och 3 mil bred på det bredaste stället) föste mjukt bort de enstaka moln som var med oss i början och värmen tog över. Vi blev avsläppta vid kyrkan i Tetir, vid statyn BanjoHarry. Starten på löpturen skedde när vi alla rörde statyn och startade våra GPS-klockor. Byborna suckade och skakade på huvudet åt vår stollerier, eller var det kanske att vi fyra tjejer gick lite avsides för att kissa vid vägkanten, som visade sig vara huvudgatan…
Starten gick vid statyn ”BanjoHarry”. Foto: privat
Rune Larsson körde följebil med vatten och förnödenheter. Att ha med sig en bil ger alla möjlighet att följa med med option att hoppa av. Ulrika hade ont i knät innan resan och Kristina håller på att återhämta sig från en stukad fot. Vi tog det lugnt och tjejerna klarade hela distansen utan att få ont någonstans. Inte ens i nervösen (som Kristina kallar det).
Sightseeing i löparskor. Foto: privat
Passet delades på ultravis upp med kafferast, lunch och ytterligare en kafferast. Själva distansen och underlaget asfalt var inte det som gjorde folk sega, det var värmen. Vi stannade ofta och fyllde på med vätska, köpte iskall cola och Fanta Limone.
En kall öl efter en dag löpandes i solen. Foto: privat
Målet var att stänga av klockan nere i Beachbaren. Samtliga ökade farten de sista kilometrarna och några klockor stannade på 55k+. Ett gott dagsverke med mycket skratt, många historier och sol att fylla på förråden inför vintern. Det finns inget bättre sätt att spendera en dag på, än att fysiskt förflytta mig och inte ha någon tid att passa. Mumma för löparsjälen.
Leave a Reply