Trans Pyreneerna närmar sig med stormsteg. Ena delen av mig skälver av nervositet medan den andra är harmoniskt lugn och tror att det ska gå riktigt bra. Det gäller att vara så väl förberedd som möjligt och påverka det som kan påverkas. Som packningen.

I fredags kväll startade jag och Jan-Erik en tvådagars”löpning” med vår utrustning. Janne vägde in sin ryggsäck på drygt 9 kg och min vägde 5,2kg utan vätska. Vi möttes upp i Malmköping och jag tog över en vattenreningspump i min packning och fyllde på med vatten. Jag gissar på att min utrustning då vägde runt 7 kg.

Vi lämnade den ena bilen i Malmköping och drog vidare till Läggesta där vi parkerade den andra bilen och började på vår löprunda som skulle inkludera övernattning i skogen. Klockan var närmare halv sju och det var fortfarande ljust. Mörkret oroade oss inte eftersom pannlampa är obligatorisk utrustning. Vi ville inte stressa och sträckan totalt för de två dagarna skulle totalt bli 59 kilometer. Distansen för första dagens löpning/vandring skulle vi avgöra utifrån hur vi mådde under vägen. Vindskydd fanns vid 10, 20 och 28 kilometer.

Vi satte av på en redan sprungen sträcka och fick gå en hel del. Teknisk terräng, uppförslut och tung packning gjorde att vi fick ta det lugnt. En mil tog hela 1:51 (för er fartnördar som undrar). Vi fyllde på vatten vid källor, fotade roliga saker och pratade igenom sommarens äventyr och drog lite mer riktlinjer. Fokus låg på mat och energi.

Öga mot öga med en älg

Älgen på väg emot oss. Foto: privat

Älgen på väg emot oss. Foto: privat

Rätt var det är står vi öga mot öga med en älgko. Det kändes mäktigt. Vi stod och glodde på varandra ett tag tills Jannes hund Vanja började skälla och skrämde iväg älgen. Skogen bjöd annars på sommardoft och fågelkvitter, något som gjorde mitt trötta huvud väl. Jag använde bara mobilen till att fota med och ignorerade både sms, messenger och Whatsapp. Jag ville vara öga mot öga med naturen utan distraktion.

Dags att testa regnkläder! Foto: privat

Dags att testa regnkläder! Foto: privat

Vi passerade första vindskyddet och som tur var började det regna och blåsa rejält. Då fick vi ju användning av regnkläderna i packningen! Snabbt på med överdragsbyxor och regnjacka som är obligatorisk utrustning. Vi transporterade oss vidare och nu gick det lite snabbare. Bortblåst var arbetsveckans bryderier och stigarna välkomnade löpningen med att inte bjuda på för många uppförsbackar under en sträcka. Vid tiotiden började det skymma men inte bli direkt mörkt. Vi passerade andra vindskyddet och beslöt oss för att ta oss vidare.

Nu började det skymma lite. Dags att ta fram pannlamporna, även dessa obligatorisk utrustning. Vi åt varsin powerbar och beslöt oss för att fixa middag när vi kommit fram till vindskyddet. Mörkret lade sig i den täta skogen, trots att himlen såg ljus ut. Vi gick in lite i oss själva och tystnade samtidigt som fåglarna. Skogen låg tyst och det enda som hördes var vindens sus, våra andetag och en och annan kvist som knakade längs vår transport.

Skyltar är för mesar

När vi till slut kom fram till skyltar som visade toalett och vatten förstod vi att vindskyddet skulle vara nära. Janne kollade kartan och det kunde röra sig om en liten bit. Vi kollade in etappkartan på en stolpe och lurades att fortsätta. Efter drygt 500 meter, några gäspar och en och annan irriterad kommentar insåg vi att udden på sjön vi sprang vid inte längre var den som vindskyddet skulle ligga vid. Bara att vända tillbaka. Rätt var det var stod vi framför vindskyddet som vi måste ha passerat med 25 meter i mörkret, eller kanske två. Vi måste ha tittat åt ett annat håll eller bara blinkat till tidigare.

Hålla värmen

Eftersom regnet gjort strumporna och skorna blöta (halvhögt blött gräs går inte att undvika) så såg jag till att snabbt få av mig dessa och hänga upp de dyngsura strumporna. Jag torkade fötterna och drog på mig yllestrumpor. Av med tröja och svettig träningstopp och på med merinoulltröja och långkalsonger. Allt för att få upp värmen och försöka behålla den. När jag är i rörelse är jag varm, men så fort jag stannar fryser händer och fötter snabbt. Drog på mig varm lättviktsjacka (obligatorisk utrustning) och mössa och vantar. Det var skönt.

 

Mat å potatis

Samtidigt satte Janne igång gasolköket (icke obligatorisk utrustning) och kokade vatten så att vi kunde värma vår frystorkade mat. Vi jämförde kalorier, innehåll och diskuterade smak. Jag hade en lammgryta som jag blev glatt överraskad av. Potatis och broccoli som faktiskt hade lite tuggmotstånd. Min måltid innehöll bara 450 kalorier medan Jannes anrättning från Försvaret innehöll drygt 600 kalorier. Bättre med andra ord.

Klockan var nu närmare ett och det var dags att sova. Upp med uppblåsbara liggunderlaget och den lätta sovsäcken (obligatorisk utrustning). Jag har en vattentät lätt säck som fungerar som blås till underlaget. Jag kröp ner i sovsäcken och försökte sova. Det gick mindre bra. Mina händer var kalla, likaså fötter och ben. Efter en stund fick jag tillbaka känseln i händerna men låg och skakade rejält. Det var bara 6 grader ute. Jag övervägde att dra på mig mina regnbyxor för att bli varm men orkade inte. Istället blev det en natt där jag sov en stund på ena sidan och värmde upp ena benet, vände mig om och värmde det andra. Vaknade trots detta nästan pigg, men med en skön känsla i själen, efter 6-7 timmars sömn.

Bot-tall att krypa igenom för att bli av med alla krämpor. Sörmlandsleden bjuder på sevärdheter och minnen från svunna tider. Foto: privat

Bot-tall att krypa igenom för att bli av med alla krämpor. Sörmlandsleden bjuder på sevärdheter och minnen från svunna tider. Foto: privat

Dag två blev drygt 3 mils löpning. Vi var slitna, förmodligen på grund av dålig sömn och ovanan med tung packning. Vi tog god tid på oss och pratade inte så mycket. Vi åt och transporterade oss framåt, stannade och kollade sevärdheter och fotade när det blev vackert. Allt för att låta maskinen vara igång och vila när den behövde. Inga direkta dippar som hindrade oss, men rejält många uppförsbackar som vi traskade i. Dessutom var det ironiskt nog massor av stenar och rötter när det väl blev flackt så att det var nästintill ospringbart… eller så tjuvvilade vi bara.

Hursomhelst var det bra träning med utrustning, övernattning och transport i 59 kilometer. Det kändes lättare med ryggsäcken än jag trodde att det skulle göra. Jag var bara lite trött i nacken och i ländryggen efter natten.

Nöjd och tillfreds efter närmare 6 mil med 7 kilos packning. Foto: privat

Nöjd och tillfreds efter närmare 6 mil med 7 kilos packning. Foto: privat