>Kilometer alltså. 6,44 närmare bestämt.

Jag var på ett skithumör redan när jag vaknade. Trött, seg och orkes-(vilje?)lös? Morgonlöpning med coachen 07.00 kändes…jobbigt. Försökte lätta upp min nedstämdhet genom att välja de blommiga Asics Noosa. Hoppade i löparkläderna kickade igång Garmin och mötte Coachen utanför porten.Ville inte visa att jag var nere – så jag började med att gnälla på vädret. ”Fan vad kallt det är”. Det hade nog inte något att göra med att alla mina ordinarie löparkläder hängde på tork inne i lägenheten och jag hade raffsat ihop 2 funktionströjor och en väst som skulle värma min kropp som just tagit sig ur en varm säng. Babblade sedan vidare om jobbet i 3 kilometer för att förtränga att jag hade tankekaos och hjärtesorg. Det gick sådär. Coachen var väl mest förvånad över att få höra om mitt jobb – hur ointressant är inte det för honom liksom.

Stegan var tunga, snömodden irriterande. Det kändes som alla vi passerade rökte cigaretter. Vi sprang förbi Stockholms Sjukhem och nu kunde jag inte flytta fokus till annat längre. Sprang tyst en bit. Vinkade hej-då till coachen och sprang det snabbaste jag kunde nerför backen mot Karlbergskanalen med tårarna strömmandes ner för kinderna.

Vilken urladdning.

Samlade mig, stretchade snabbt och landade i känslokaoset. Ingen idé att springa ifrån. Acceptera. Känna. Vara. En Runners Low som visar att det faktiskt krävs balans i hjärta, själ och ben för att få en lyckad runda. Skitrundor behövs för att man ska kunna uppskatta andra turer. Ladda om och fokusera på nästa träningspass som händelsevis råkar vara tusingar. Imorgon.

Ångrar jag morgonens pass? Inte ett dugg. Skit är också bra – så länge jag accepterar det och landar.