>Det börjar som en värme som sprider sig i bröstet. Bröstkorgen känns lite för trång. Benen rör sig i jämn takt framåt och andningen är lätt. Den värmande känslan i bröstet bubblar, vill ut och glädjen är påtaglig inombords, nästan materialiserad. Det rycker i mungiporna – hela ditt inre skrattar. Du är fri. Du är här. Du är nu. Glädjen sprider sig till varje cell, plötsligt är allt så uppenbart, meningen med livet, allt känns rätt. Du är fri. Du är här. Du är nu. När den bubblande känslan verkligen når ansiktet tåras ögonen. Du är lycklig. Du skrattar högt. Du är ett. Du är meningen. Du är Du. Flytet i löpningen, skrattet som bubblar och den härliga känslan gör att ögonen lyser. Din bröstkorg är så smärtfullt fylld av kärlek likt första gången du tittar på ditt nyfödda barn eller ser din älskade djupt i ögonen. Du är fri. Du är här. Du är nu. Mitt Runner’s High.

Jumper undrade tidigare om det tar 9 mil för en ultralöpare att nå Runner’s High. Jag skrev fel. Det var 7,2 mil – för flytet höll sig kvar och jag ville in på 50 miles under 10 timmar – så sträckan blandades ihop med tiden. Jag minns exakt var jag upplevde känslan. Det var ca 100 meter efter att Staffan hojtat ”Mia!” för att jag skulle se upp för brädan som stack upp. I uppförsbacken var jag tvungen att säga till Staffan ”Jag kan inte sluta skratta!” Jag ville gråta. Gråta av glädje. Det var det åttonde varvet och strax därefter (vid 7,5 mil) mötte vi Sebastian. Staffan promenerade och pratade med honom, men jag var knappt kontaktbar – allt för inne i mig själv och min känsla. Flytet i löpningen var fantastiskt och jag ropade åt Staffan att jag väntar vid varvningsområdet.

Efter ett dygns löpning på GAX – här har vi ca 2 mil kvar… Foto: privat

Visst upplever jag glädjerus som slår ner som en klar blixt när jag springer, kickar av endorfiner eller natur kan liknas vid Runner’s High – men denna riktiga, sanna känsla – den har jag bara kännt ett fåtal gånger. Första gången på GAX – men det är ju en helt annan historia…