>Med risk för ett långt inlägg och lite bajsigt på vägen!

Jag är inte överviktig och jag är inte smal. Förmodligen är jag helt normal. En gång i mitt liv var jag tjock – vägde 83 kg och gick med i ViktVäktarna. Där gick jag ner till 64 kg. Detta var 1995.

Jag slutade röka 2002 och hade två mål. Det första var att inte börja röka igen, det andra var att inte gå upp i vikt, aldrig väga över 70 kg igen. Sedan den dagen har jag faktiskt inte bantat utan tränat istället.
Nu har jag hamnat i ett dilemma. Jag vill INTE banta, men vill för löpningens skull går ner några kilo, vill underlätta för mina ben och fötter att transportera mig. Jag vill bli snabbare. Till min hjälp har jag tagit BästaAnna som är kostrådgivare. Förra veckan gick ut på att jag skulle registrera det jag åt för att kartlägga mig. Jag fick inte börja tänka på vad jag stoppade i mig, däremot skulle jag inte glömma att registrera allt – vilket fick förra veckans fokus att ligga på mat. Jag var så normal som jag bara kunde, men det var första arbetsveckan efter en svullosemester – detta innebar tillbaka till ordning och reda. Jag kunde i alla fall reflektera över följande:

Tallrikarna på jobbet är för små
Jag äter STORA mängder mat. Även om större delen består av sallad och grönsaker så äter jag MYCKET. Min mat måste ätas i 2 omgångar för att det inte får plats på tallriken.

Jag äter för innehållets skull
Jag kan äta en apelsin för att få i mig C-vitamin och för att bygga mitt immunförsvar. Jag äter apelsinen utan att vara hungrig, jag ser det mer som en investering i välmående. Jag är nästan aldrig sjuk och har totalt 5 sjukdagar på 19 arbetade år. Några gånger har jag prickat in sjukdom vid ledighet, men jag är mycket sällan sjuk.

Äta i förebyggande syfte
Jag är inte alltid hungrig när jag ska äta. Trots detta har jag ALDRIG lämnat mat på tallriken, snarare fortsatt att peta i mig. Jag äter för jag vet (tror?) att jag ska bli hungrig sen. Kanske.

Jag äter inte godis…
…säger jag ofta. Jo pyttsan! Jag tror att jag fick registrera godisintag varenda dag. Är det för att jag inte planerar att gå och köpa godis som jag inte räknar det? Är det för att godiset inhandlas vid storhandling av mat och är avsett för barnen? Hmmm – Jag äter godis. Punkt slut.

Att ladda inför långlopp
Jag kan inte smälla i mig pasta innan långlopp. Detta gör att jag hamnar i många, ibland vilda, diskussioner med löparkollegor runtom mig. Jag tycker att pasta är ganska gott. Men det GÖR inte gott. I alla fall inte med min mage. Om jag äter en portion (eller okej 1,5 portion) pasta så tar det evigheter innan massan tagit sig igenom kroppen. Först ligger den som en tegelsten i magen i minst 3 timmar. Den hinner till och med hälsa lite slött på ny mat som kommer ner i form av snällare föda som quinoa, bulgur, ris, fullkornscouscous med goda yoghursåser…. När pastan sent omsider väljer att lämna magsäcken tar den verkligen den lååååånga vägen. Jag har nog Sveriges längsta tarmsystem, det tar flera dagar innan pastan transporterar sig fram. Detta ger mig träningsvärk i tarmarna och känns påtagligt. Det gör ont och jag är öm och känner mig mörbultad från insidan. Hur kul är det att springa runt med först en tegelsten, sedan en hårt knådande massa som är 4 km lång i magen? Inte alls kan jag meddela. Jag är verkligen precis tvärtemot alla löpare vars magar reagerar direkt och de under pass måste nödlanda. Jag är inte ett dugg orolig över detta – I’m full of shit!
Intresse för kost
Jag snappar upp allt vad som skrivs. Jag gillar att lära mig om antioxidanter, smakförhöjare, bra och dåliga fetter. Detta innebär inte att jag själv slaktar min gris och gör skinka för att slippa emulgeringsmedel, glutamat och E-ämnen i det oändliga. Jag köper och äter sånt fast jag är medveten om innehållet. Intresset finns och justeringar görs. Jag älskar lax, grönsaker, kyckling, nötter och andra nyttigheter så jag borde ju veta själv hur jag ska justera.

Mat som social grej
Jag älskar att laga mat. Jag älskar att äta. Jag gillar att bjuda på mat. Dessutom älskar jag att äta tillsammans med vänner. Och att dricka vin. Alltså gör jag det. Det svåra är dock att vara duktigt social efter ett långpass. Jag vräker i mig onyttigheter, jag bryr mig liksom inte. Jag har jättesvårt att träna om jag äter godis före. Detta kompenserar jag med att äta tårtor, bullar, kakor i massor om ett kalas råkar sammanfalla med en söndag, efter långpass. Och smågodis. Vaniljfudge, salta fiskar, röda hårda rallybilar är ett måste. Nu ska i alla fall Anna kolla hur hon ska knorra till det här med kosten så att jag ska komma i springa-fort-form, vilket är ungefär 3-4 kilos viktnedgång – UTAN bantning och utan att tappa alla ”muskler” jag byggt upp de senaste åren.

Hela förra veckans mat-godis-och-vinintag ligger nu i Annas inbox. Jag känner mig blottad och utlämnad, men är grymt nyfiken på resultatet! Jag håller tummarna för att hon inte ligger dubbelvikt på golvet och skrattar åt mig :-)!