>

Kommunfullmäktige i Grisslehamn stod på scenen och höll med darrande stämma sitt öppningstal för det som skulle bli invigningen av den nya delen på Sverigeleden. När ett tal börjar med ”Redan på Vikingtiden” eller ”Då de gamla Romarna” så vet man att talet blir långt. Det var packat med folk nere vid hamnen som skulle ta del av festligheterna. Döm om 20 löpares förvåning när vi insåg att vi var själva höjdpunkten på invigningen! Hela skaran riktade sina blickar mot oss som bara ville springa iväg. Vi skulle starta efter talen och ett kanonskott, och vi fick snällt vänta. Under tiden lyssnade vi på historien om Vikingar, transportsträckor och Grisslehamns storhet. Sen bar det iväg!

Vi var ett stort gäng som sprang tillsammans och jag lade mig strax bakom Cecilia från Ultralandslaget. Det visade sig att stigarna med rötter och stenar tog bort fokus på de orange markeringarna som var på träden, så vi startade loppet med en felspringning. Men ingen blev ledsen för det. Den första milen var mestadels i obanad terräng och vi var väl 8 stycken som sprang tillsammans och hjälptes åt att hitta oss fram, varna för gropar och hinder. Det är det här som är själva tjusningen med Ultra – folk pratar med varandra och ”umgås” istället för att tävla. Tidsoptimisten Mia hade glatt meddelat folk vilket tempo hon tänkt hålla och hur lång tid loppet skulle ta. Hehe – den första obanade milen tog 1:16. Nu har jag lärt mig att inte lova några tider. Gruppen höll ihop i 15 kilometer, sedan teamade jag ihop med Staffan och Sebastian.

Under hela loppet servade Evelina mig, Staffan och Sebastian med bil-depån – och hon verkade ha prickat in precis de rätta ställena att dyka upp på. Vi fick frallor, godis, chips, vatten, kaffe, powerbars och allt vi kunde önska. Och så torra kläder förstås.

Regnet strilade ner hela dagen och gjorde alla kläder och skor blöta. När jag var dyngsur vid 45 kilometer började mitt humör tryta. Tårna hade övergått i någon sorts svampform. Jag var sur och grinig, snäste av Zebban med ”Jag vet väl inte vad såna där Elektrolytjävlar är”, tog en kapsel och surade lite till medan jag bytte till torra skor och strumpor. Samtidigt hade jag dragit på mig skavsår under armarna. Hur man än gör så skaver blöta kläder. Jag fyllde på med mat och dryck vilket gjorde mig mycket gladare. När vi passerade 50 kilometerssträcket var jag på topphumör igen. Förlåt Staffan, Zebbe, Fredrika och Evelina att jag snäste åt er ute i obygden – det är ju inte ert fel att jag har noll koll på Ultramineraler (trodde chips och sportdryck räckte). Jag är ju fortrarnade en gröngöling i Ultrasammanhang, men jag lär mig.

Runners High infann sig i en nerförsbacke vid 52 kilometer. Jag kunde inte sluta skratta och lyckan var total. Framför mig sprang Staffan och Zebban och pratade TV-apparater, och bakom sprang jag och var toklycklig. Adrenalin och endorfiner gör att mina mungipor liksom får spasmer – jag kan inte sluta le. Vänsterhöften ömmade, hamstring var stel, flätorna var krulligt upprullade och jag bara var. Där och då. I nuet – utan några som helst störningar. Naturen var ljuvlig och vi kom till en John Bauer skog med underbart ljus. Jag hade inte blivit ett dugg förvånad om det hade suttit ett litet troll eller en älva på en stubbe (Ja – efter ett tag hallucinerar man…)

När en mil återstår virrar vi bort oss och hittar inte markeringarna, vi ligger någonstans i mitten av löparna och jag kan egentligen placera mig som tredje dam in. Bakom mig dyker Charlotta Snabbfoting upp. Vi skymtade även Lisse och Mikael. Huvudet ville att kroppen skulle springa fort till målet. Kroppen ville promenera i det härliga regnet (eller egentligen vara i duschen eller i en bastu, eller åtminstone vara torr). Staffan och Zebban förstod läget – de peppade och drog mig hela vägen in i mål De var så starka båda två och kunde ha dragit på snabbare. Vid mål tog de mina händer – och gemensamt passerade vi mållinjen. Glada. lyckliga och fantastiskt tacksamma över våra kroppar som ställt upp på dagens galenskaper. Med felspringningarna blev det drygt 69 kilometer. Sussie, Evelina och Fredrika stod tillsammans med arrangörerna och hejade på oss. Jag grejade att ta tredjeplatsen på damsidan och är grymt nöjd.
Arrangemanget var välordnat och depåerna fyllda med vettig energipåfyllning. Idag lider jag endast av huvudvärk från nattens champagne och skavsår i ljumskarna. I hjärtat har jag världens häftigaste upplevelse som jag ska plocka fram många, många gånger.

Bilder kommer senare.