Jag visste att vi automatiskt var anmälda till ett lopp på träningsresan. Jag hade valt 35 km istället för 55 km. Fråga mig inte varför, det bara blev så i anmälandets stund. Några veckor innan resan fick jag den jobbiga upplevelsen på Kungsholmen runt med andningssvårigheter och kramper. Jag bestämde mig för att inte springa loppet i Frankrike efter det. Jag struntade i att fixa det läkarintyg man måste ha för att starta i franska traillopp.

Veckans träning i alperna gick bra och jag var lugn i själen och sov gott på nätterna. De höga höjderna fixade jag (både 2500 möh och 3124 möh) och började så smått ångra att jag inte hade läkarintyget med…

När det var dags för nummerlappsutdelning chansade jag och gick ner för att testa om jag kunde få ut min start. Visst kunde jag det. Bara jag mailade in läkarintyget efteråt.

Jag och Fredrik innan start. Vad vi inte visste då var att han skulle vinna juniorklassen och få gå upp på scen och hämta pris! Foto: privat

Jag och Fredrik innan start. Vad vi inte visste då var att han skulle vinna juniorklassen och få gå upp på scen och hämta pris! Foto: privat

Starten

För mina 4 vänner som skulle springa 55 km gick starten 06:30. De skulle hinna med en båt över floden/vattnet/havet/sundet så de fick starta riktigt tidigt. Jag vaknade bara snabbt till när killarna lämnade tältet och kunde somna om. Min nattsömn gav mig närmare 8 energirika vilotimmar. Inget jag trodde var möjligt innan jag drog iväg och campade. Vaknade utvilad och hade hela tävlingskitet ordnat. Att springa trail är lite annorlunda i utrustningsväg – det var obligatorisk medhavd vätska och de flesta hade stavar. Många traillöpare är färgglatt klädda och har buff – de ser mer ut som löpande surfare.

Många färger och alla med trailryggsäckar där du kunde hänga stavarna. Jag höll mina i handen. Foto: privat

Många färger och alla med trailryggsäckar där du kunde hänga stavarna. Jag höll mina i handen. Inga buffar på just denna bild, fast jag uppfattade att typ 70% hade det på loppet sedan. Foto: privat

Tar inte reda på fakta…

Trail des Passerelles de Montenyard… jag kunde ju ha tagit reda på vad det betyder innan jag hämtade nummerlappen, istället lät jag Viktor översätta kvällen innan… det betydde hängbroarnas traillopp i Montenyard. Jag kollade in kartan och såg att vi skulle över två broar. Vad jag inte visste var att vi skulle tillbaka på samma broar. Äsch – hur svårt kan det vara? Jag hade inget internet tillgängligt på 4 dagar så jag kunde inte googla hur många dödsfall loppet tidigare haft. Alltså startade jag.

En av hängbroarna mitt i loppet. Tjejen bakom mig såg grymt stark ut i början men kom in en hel timme efter mig. Foto: privat

En av hängbroarna mitt i loppet. Tjejen bakom mig såg grymt stark ut i början men kom in en hel timme efter mig. Foto: privat

Helt ny på trail

Dagen var varm och jag tog det som ett träningspass. Fortfarande med rädslan att få tillbaka andnöd och ont i kroppen. Inget av detta yttrade sig dock. Min trailträning kunde räknas på vänsterhanden och de senaste dagarnas träningar, vilket gjorde att jag kände mig som värsta rookien. Jag tog stigningarna metodiskt och var skiträdd över första hängbron. Reglerna sade att vi inte fick springa över broarna, bara gå. Jag höll krampaktigt i relingen/räcket till höger och räknade mina steg – ett-två-ett-två. Hela tiden höll jag blicken på träden på andra sidan. Högt uppe för att slippa kika ner trots att vattnet var lockande turkost.

När vi kommit över till andra sidan var det dags för lite stigning och rundning av ett berg, sedan över bro nummer två. Här var det färre löpare och jag började oroa mig för att vara bland de sista. Denna bro var kortare och det gick bra att ta sig över. Den gungade inte lika mycket.

6 kilometer rätt upp i himlen

Efter andra bron skingrades molnen och värmen blev stundom olidlig. Stigningarna från tolfte till artonde kilometern var brantast i loppet. Där uppe väntade vätske- och energikontrollen. Jag hade med mig en Bounce ball som jag åt i små bitar under min klättring upp. Ingen sprang, alla gick. Jag hade kvar känslan av att vara i sista gruppen, men inte ensam. Många började sacka efter och jag försökte hålla god fart. Jag vet att min energi brukar ta slut efter 100 minuter så jag såg till att fylla på innan. Det märktes att andra behövde påfyllning. Det var nu närmare 35 grader och jag drack med jämna mellanrum.

Springer man långt upp får man fin utsikt. Foto: privat

Springer man långt upp får man fin utsikt. Foto: privat

Vätskestationen

Jag var lite yrslig när jag kom upp på toppen och hällde i mig 3 glas iskall cola vid vätskestationen. Det är ytterst sällan jag dricker läsk men vid sånna här tillfällen blir jag sugen på konstiga saker. Drog iväg och njöt av att kunna springa på asfalt…

Sprang ikapp, förbi och höll avstånd

Fullt övertygad om att jag låg bland de sista tänkte jag att jag skulle springa lite där jag var stark, nämligen på asfalten. Jag rullade i väg och höll mina stavar i högerhanden och sprang ikapp en massa löpare. Jag passerade ett tjugotal och kände mig grymt stark. Shit vad det går hann jag tänka… synd bara att det totala asfaltslöpandet bara utgjorde 2 kilometer av loppet.

Fler av de jag sprungit om knatade raskt om mig i de brantaste partierna på tillbakavägen. Äsch då. Jag hade kul så länge det varade och jag blir bra på det jag tränar. Vid den sista stigningen var jag så varm och dåsig under solen att jag tänkte ”Nu sätter jag mig här och vilar eller rentav bryter”. Inte för att jag var trött, utan för att jag var ovan. I nästa sekund slog jag bort tankarna och gav mig den på att greja loppet. Stapplade de sista metrarna upp för branten för att få springa utför. När sju kilometer återstod började löparna från 55-kilometersloppet att passera, däribland min klubbkamrat Björn. Jag hörde honom hojta ”Tjena tjejen!” och jag peppade tillbaka. Jag var trött just då men ville inte gå nedför utan joggade på. Mestadels var det tekniskt med sten och rötter och jag ramlade rätt illa när det var fyra kilometer kvar. Rädd för att rasa ner i branten slängde jag mig åt höger och slog i axeln rejält. Först trodde jag att den var ur led men såg att den satt som den skulle. Hela jag var dammig och skitig. Allt jag kunde tänka på var att ta mig i mål och få bada. Värmen fick huvudet att koka och jag blev sugen på kall öl. Jag sprang och sprang, tog det lugnt där jag tyckte det var läskigt. Nu var det inte så många runtomkring mig och jag hoppades att jag inte missat någon cut off tid.

På väg in i målområdet kom Fredrik och Björn springades ikapp för att heja, jag blev så glad och tacksam. Jag hade gott om krafter kvar, åt upp ett stort fat med vattenmelon och stegrade sedan helt sonika ut i vatnnet med kläder, skor och skitiga stavar. Ack så skönt att svalka av sig.

Det visade sig att Fredrik vunnit sin klass och kommit fyra totalt i loppet – helt fantastiskt! Björn var första svensk in på en 22:a plats. Jag var långt ifrån sist och placerade mig 8:a i min åldersklass, 34:a bland damerna och 270:e totalt bland de 635 som tog sig i mål – de droppad in en efter en bakom mig, många av dem kände jag igen och hade sprungit bredvid under mitten av loppet. Många bröt, några svimmade på upploppet och jag hörde sirener och ambulanser åka därifrån vid fyra tillfällen. Någon hade fått dropp längs med banan. Jag är glad att jag tog det lugnt, fyllde på med resorb innan, drack och åt bra under loppet och inte stressade mig igenom. Visst känns det alltid som att man kan ge mer, men jag är nöjd med mitt första riktiga traillopp. Den finaste upplevelsen var att få hjälpa en rädd kille över den tredje hängbron, jag hittade någon som var räddare än vad jag var, det kändes grymt.

Nöjd, pigg och inte stel någonstans efter loppet. The Evighetsmaskin is back! Foto: privat

Nöjd, pigg och inte stel någonstans efter loppet. The Evighetsmaskin is back! Foto: privat