Så stod jag där på startlinjen med en nummerlapp på bröstet. Klockan 18:30 startade vi och det var fortfarande varmt på stadion. Jag använde keps mot den starka solen och tackar all värmeträning jag utfört. De första varven tänkte jag ”Vad håller jag på med? Jag har ju redan sprungit en mil idag!” och ”Jag har inte ätit och druckit ordentligt” ”Jag har 9 mil i benen från veckans träning, det är fel upplägg för tävling”.

Allt handlar om dina tankar!

Självklart kunde jag inte förvänta mig en klockren tävling när jag inte ens tajmat in det i mitt schema. Jag har tränat tufft de senaste veckorna, i alla fall i mängd räknat. Att spontananmäla sig till att springa i 12 timmar, det gör bara idioter ultralöpare.

I början av loppet fick jag jobba med tankarna. Kroppen svarade bra. Foto: Peder Lindqvist

Jag valde att tänka om. I november ska jag springa 25 mil i öknen. Loppet är i etapper och den femte och sista dagen har längst etapp, minst 78 km. Jag vet att jag är bättre på längre distanser, men vet också att det är jobbigt när den längsta ligger sist i tävlingen, då du är trött i kroppen och är rätt tom på energi. Alltså liknande förutsättningar jag nu hade inför detta spontanlopp.

Jag satte upp ett mål

Jag bestämde mig för att samla ihop minst 78 km på tävlingen och att må bra hela vägen. Nu hade jag chans att jobba med värmereglaget i kroppen. Natten blir kylig och uppfattas kallare både i Skövde och i öknen, då du är upphettad från dagen samt lägger energi på att hålla en trött kropp vaken på natten då den vill sova.

För mig är det även viktigt med delmål. Jag satte upp att jag skulle klara 50 km på 6 timmar, en skamgräns (fult ord men det triggade mig under loppet), och att jag sedan skulle få njutspringa ihop de återstående 28 km till ökenmålskänslan. Att springa på natten går alltid långsammare, kroppen är inställd på vila. Fördelen i juli är att man slipper solgasset. Men jag vet ju att jag brukar bli sjukt trött någon gång efter 01:00.

Energi och team

Maria var lika grym vid sidan av banan som på den. Hon langade vatten, sportdryck, banan, gel (som jag aldrig annars tar), Snickers och salttabletter. Ibland började magen kurra och jag var hungrig på riktigt. Snabbt avhjälpt med riskakor och avkado. Själv fick jag be Lisa Amundsson om ursäkt eftersom jag inte hjälpte till att blanda sportdryck åt henne, detta skämdes jag lite över.

Maria kylde ner buffar och hjälpte andra löpare med värmen. Eftersom 24-timmarslöpningen erbjöd SM i år fanns det en rad kända löpare på plats, bland annat Anders Szalkai som fick hjälp av Maria efter magras (värme, snabb löpning och energi ger oftast detta). Roligast var nog ändå när den norske handbollsspelaren Frank Löke ropade till Maria…

”Har dere noen salve til rompen min?”

Värmen och saltigt svett ger infanterield, ger babianarsle, ger friktionsskav… och detta avhjälps med Sportslick. Detta hade Frank missat och hade en väldigt bredbent löpstil. Men väl insmord i Sportslick fortsatte han. Som en glänsande Grekisk gud visade han sin muskulösa bringa för oss alla, varv efter varv.

På tal om norska handbollsspelare, och Frank i synnerhet, så var hans flickvän (norska) med i 12-timmarstävlingen och var som en maskin, helt ostoppbar. Hon såg knappt ut att svettas och lyckades prata i telefon i flera timmar trots att hon höll 5:30/km. Hon sprang 121,94 km totalt. Behöver jag tillägga att hon vann?

Hursomhelst. Maria langade och jag åt och drack. Även om jag kände mig full i magen fick hon bestämma. Bara ett fåtal gånger fick jag hoppa över att dricka eller ta en banan. ”Inget socker nu!” kunde jag ropa och hon hittade snabba lösningar. Helt fantastisk!

När tröttheten slår till

Jag fick ihop mina 50 km på de första 6 timmarna och tänkte vara smart och mota tröttheten i grind. Vid varvningsbordet bad jag om kaffe. Efter ett tag slog tröttheten till ändå. Maria gav mig en koffeintablett och sade att jag skulle få en mirakelgrogg varvet efter. En colasmakande U-intend från Umara var preppad och jag drack. Hon sade att jag skulle börja känna stickningar i fingrarna. Scary tänkte jag men var ju så trött. ”Snälla, kan du hämta min sovsäck och lägga den här? Jag kan sova 7 minuter medan groggen verkar.” Utan att fråga gick hon mig tillmötes. Sovsäcken låg redo varvet efter, men bara tanken på ATT JAG FICK SOVA OM JAG VILLE gjorde mig pigg. Det var nog Marias bästa drag – att inte neka önskan. Jag ignorerade sovsäcken.

En lördagnatt på banan. En stor kontrast till champagne. Foto: Peder Lindqvist

Mycket riktigt började det sticka i fingrarna. Och på armarna. Som om det började växa päls på mig. Det fortsatte upp mot pannan och hakan. Jag var tvungen att känna efter så att jag inte hade skägg eller var på väg att bli varulv. ”Det är bara hornen i pannan som växer ut!” hojtade Maria.

Det blev lite långtråkigt några varv, men jag sprang och pratade bort några kilometer med Elin som senare vann SM-guldet på 24h. Under två timmar lyssnade jag på en kriminalroman i lurarna som var så spännande att jag inte kunde sluta, men jag ville ju uppleva tävlingen så jag langade iväg telefonen till Maria och fortsatte min färd. Maria vet vad som krävs när det är långtråkigt, så i en mugg tryckte hon ut en gel, spetsade med BCAA-pulver från en kapsel (urrk), hällde i lite salt och en skvätt vatten. RÅTTGIFT. Finns inget annat ord att beskriva det. Men som den lydiga löpare jag är, så tog det bara ett varv i gång att suga i sig härligheten. Efter detta var ALLT roligt.

78 km passerades efter 10 timmar, men då kunde jag ju inte kliva av. Nu började jag räkna varv istället. Fem varv i taget. Maria langade energi och jag var pigg hela tiden. Inget skav som gjorde ont någonstans och de stela musklerna fick sig en omgång med kaveln av supporten.

Jag gör inte segertecken, jag visar hur många varv jag har kvar till 225. Foto: Peder Lindqvist

Målet flyttades och jag tänkte att 225 varv ger ju 90 km. En jämn och bra siffra, när den passerats var det bara 14 minuter kvar, och vid 12 minuter hojtade Maria att jag skulle öka. Fyra stycken treminutersintervaller och jag skulle vara i mål. Jag ökade farten och det var inte ens jobbigt. Solen hade gått upp över Södermalms IP och värmde redan. Jag var mentalt i öknen. När slutsignalen gick hade jag samlat ihop 92,44 km vilket gav en silverplats.

Mitt personbästa på 12h är 109,601 km, så det var liångt ifrån pers. Men den gången var jag i alla fall förberedd och det känns grymt skönt att kunna riva av 92 km spontant. Styrkebesked.