>Vilket aprilväder! Snöblandat regn. Helst av allt ville jag bara stanna hemma och läsa. Men som tur var hade jag grymma bilköer hela vägen hem, fixade snabbt ihop middag åt en extremt hungrig tonåring, bytte om samtidigt som spaghettin kokade, fixade ihop pastasås med bacon, ost och grädde. Letade fram varma fuljackan och stack ner till tunnelbanan.

Jag hann alltså inte tänka efter. Plötsligt var jag där på Zinken, ingen återvändo. Annika kom springades med ett leende precis vid entrén och plötsligt kändes backintervaller i skitväder inte så konstigt.

Våra eminenta ledare har dragit på sig förkylning och ligger hemma i sjukdom (Skickar en mental krya-på-er-hälsning eftersom en av dem ska springa Boston maraton om två veckor). Rebecka tog över taktpinnen. Lugn jogg ner till Tanto för backintervaller. Västerbron får vänta till våren vill visa sig igen. Den sista biten fram till backen var det snöpisk i ansiktet och en ordentlig motvind, kändes som om någon tryckte mig baklänges precis som om det var amerikansk fotboll jag tränade och inte löpning. Backen kom i alla fall tidigare än vanligt, någon måste ha kortat vägen och tagit bort lite båtar för vips var vi framme.

Idag körde vi 8 intervaller – backen upp och ner är 290-300 meter. Jag fick möjlksyrakänning efter 3 stycken. Den sista intervallen tog jag rygg på Linn, hörde hur Britta och Annika flåsade mig i nacken. Tog i av kung och fosterland, ville få upp min puls…men maxpulsen idag blev bara 169. Annikas puls var uppe i närmare 190 – det är respekt.

Småjogg tillbaka, sedan tunnelbana hem – hade inte glömt SL-kortet idag.

Total mängd: dryga 8 km inklusive 8 backintervaller. Total tid för kalaset : 46:21.

Det här med pulsen ger mig funderingar. Den högsta puls jag haft sen jag började använda pulsklockan är 172. Jag brukar känna antingen flås eller tunga ben/mjölksyra. Aldrig både och. Ska det vara så?

Glöm inte rösta———>