>

10 kilometer är den absolut värsta distansen! För kort för att ha tid att vila, för långt för att kuna tokpressa!

Jag är så himla glad att jag inte tävlade idag, att jag kunde fokusera på när andra hade det jobbigt istället för att känna min egen pina. Fast det är inte riktigt sant, för på sina håll var det faktiskt rejält jobbigt. Men mitt fokus var hela tiden på att få in Evelina på 49 minuter.

Vi körde en rugbyöppning med första kilometern på 4:35 och den andra på 4:38. Det är så himla lätt att dras med när andra är snabbare. Evelina och jag hade kommit överens om att försöka köra 4:45-fart de först 5 kilometrarna för att ha lite tillgodo. Vad vi inte räknat med var den snömodd och slush puppie som mötte oss efter drygt 2 km. ”Lerigast vinner!” hojtar Evelina. ”Självklart! Strunta i pölarna, spring rakt på, ödsla ingen energi på att springa runt! Det här är ju ett vanligt Bruno-pass!” kontrade jag. Det var svårt att få grepp med våra halvlätta tävlingsskor – jag i röda Asics DS Trainer, Evelina i blommiga Noosa. Det var rejält tungt att försöka hålla tempo, det sög verkligen i låren. Den tredje kilometern klockades på 4:53. Det blev lite lättare på grusvägen som följde så vi brände kilometer fyra och 5 på 4:42 och 4:53. Den femte kilometern innehåller ett Grabba-tag-i-vattenglas-och-dricka-medan-du-går/springer.

Det var nu jag märkte att Evelina hade det tufft. Det var ungefär 3 kilometer tidigare än väntat. Hennes ben ville inte riktig ta långa steg och hon försökte krumma ihop sig till en fotbollspelare. Jag försökte hojta ”Det går bra! Du ser grym ut! Du springer jämt och fint!” ”Upp med hakan, upp med blicken, fram med höften!” Mitt i peppandet dyker givetvis månadens konkurrent upp. Pertti. I. Egen. Hög. Person. Han ”mysjoggar” bredvid oss och jag frågar ”Tävlar inte du?” Han ler sådär spjuveraktigt och säger ”Nej, jag är ute på långpass.”

Sjätte och sjunde kilometern går båda i 4:58-fart. Stundom ligger vi en bra bit över 5 minuterstempo och jag hojtar på Evelina att vi måste ner under 5-fart. Hon biter ihop och jag ser att hon fokuserar. När vi passerat 7:ans skylt försöker jag få henne att flytta fokus från sina tunga ben. Jag säger att hon har 13 minuter kvar av en fotbollsmatch där det står 2-2 och hon är skittrött. Hon måste ta fram det där sista Jävlar Anammat och visa vem som ska avgöra. Det är tungt och jag försöker få oss två att öka där det är asfalt för jag vet att det kommer grus och backar. Åttonde kilometern tar vi på 5:09 – jag försöker peppa så gott det går innan den lilla backen kommer. Jag hojtar och vrålar och är orolig att någon ska snäsa åt mig att hålla käften. Eller att Evelina ska ge upp för att jag pressar för mycket. Säger jag fel saker? Hur gör man? Backen tar vi galant och får ner nionde kilometern till 5:03. Då är det dags för stöten ”Evelinaaaaaa -det är mindre än 5 minuter kvar, det är målrakan (jag menade sista kilometern men var så ivrig….) vi kutade allt var de stumma benen bar oss. Evelinas bror och svägerska hejade på och vi pressade, pressade den sista energin ur benen – tog oss i mål på 49:25! Grymt jobbat Evelina. Helgrymt!

Vi tog ett ärevarv för att spä på mina kilometrar, så tillsammans med uppvärmningen och joggningen till tunnelbanan fick jag ihop drygt 19 km. Det innebär att jag leder över Pertti med 900 meter när 2 dagar återstår. Två ynka dagar.

Stort tack Evelina för att jag fick vara din hare – känner mig utvald. Stort tack till alla från IF Linnéa som ger den där grymma familjära känslan före, under och efter loppet! Alla ni som persade idag – ni är grymma! Tack till Ingrid som fotade och grymt tack till alla som hejade – både er jag känner och ni som känner mig!

****************************************************