>Precis som Petra skriver så gäller samma sak för mig.

Men det har nog inte alltid varit så. Förut kunde jag nog kolla ut och verkligen tänka efter ”Inte ska jag springa när det är så kallt!” och fick därmed en extra vilodag. Vilan kunde då sträcka sig i veckor. hehe. Och rutinerna rann ut i sanden – svåra att plocka upp. Nu har jag svårare att hitta mot-argument, för jag känner resultaten. Och ser dem. Och de inplanerade träningarna är stört omöjliga att skippa. Det är snarare så att jag lägger till pass – hittar snarare för-argument. Som 75 minuter morgonträning med Nordic Military Training. För det räknas väl inte? Coachen sa häromdagen ”Kommer du kunna varva ner och köra vila innan Skövde? Du har ju en tendens att peta in NMT när det står vila.” Ojdå. Genomskådad.

Träningen gör mig uthållig och pigg, vilket gör att jag periodvis verkligen kan jobba supermycket utan att braka ihop. Sånna här perioder tenderar jag att bli superskärpt, lever verkligen i nuet: jobba, vara-mamma, träna, äta och sova, peta in vänner-tid. Jag är inne på min fjärde intensiva arbetsvecka. Jag skulle lika gärna kunna hoppa över träningen. Bli lite slöare. Lite mer oskärpt. Men jag lyssnar på kroppen och den styr. Framåt-framåt-framåt. Samtidigt som jag är extremt här. Nu. Och den planerade träningen – ja – den blir av. Inte för att jag skulle få dåligt samvete av att hoppa över – utan för att jag förmodligen skulle tappa den sköna rytm som faktiskt infunnit sig.

Planerar du din träning eller kör du på känsla? Får du dåligt samvete om du hoppar över?