Du har alltid ett val.

Jag tjatar på mina närmaste att vi alltid har ett val – i de allra flesta fall har vi det. Jag kan välja om jag vill bemöta något med en positiv/kreativ/öppen/nyfiken attityd – eller med en negativ/Stängd/trängd attityd.

Imorse hade jag ett val.

Grön väst ger lite lättare träning, röd väst lite jobbigare. Foto: privat

Grön väst ger lite lättare träning, röd väst lite jobbigare. Foto: privat

Eller hade jag det? Spyfys stod i korridoren och då vet man

  1. Det blir ett jobbigt pass
  2. Du gör ditt bästa
  3. Jag kommer förmodligen på ett fint sätt bli hackkyckling
  4. Det är No mercy, No gulligull, no fluffluff!
Möt dina rädslor. Ett pass med Spyfys. Foto: privat

Möt dina rädslor. Ett pass med Spyfys. Foto: privat

Såklart jag valde den röda västen. Trots att jag visste att jag var den som sprang långsammast och skulle få kämpa big time. Vi startade 06:15 med en kolla-hjärnan övning. Vi sprang på rad och Magnus ropade ”Byt” då vi sprang baklänges istället och ”Vänd” då vi sprang åt andra hållet. Han blandade hej vilt och förvirringen blev stor. Jag höll mig i alla fall i gruppen. Alla andra verkar aldrig ha en dålig dag – själv kände jag mig som Dekadens-Mia. Jag flög i backen först av alla och blev blöt och lerig under tuppfight, jag flåsade högst, jag tappade skon – sölade och fick straffarmhävningar…

…men vad gjorde det?

30 straffarmhävningar för mig blev uppvärmning så att jag sedan kunde vinna ”Plocka placeringstävlingen”. Jag hade nämligen precis avslutat mitt straff när den startade. Då orkade jag bara 25 till och gav upp först. Blev således 9:a av nio. Medan de andra körde vidare upp till 50, 60 armhävningar skakade jag ut blodet i mina armar. Vilade. Dags för nästa omgång. Då var jag sparad och klarade av 52, de andra var tröttare för de gjort fler, nästa omgång 45 (ok – min son skulle inte kalla det armhävningar utan mest svaj i luften i en armhävningsliknande rörelse) – men jag VANN. Vann för jag hade varit smart och vilat. Inte för att jag gjort FLEST, utan för att jag ”sparade” mig i början. Med orden ”Mia är bäst” från Spyfys fortsatte passet i en förflyttning.

Efter detta är det bara ett töcken av löpning, däckförflyttning, jämfotahopp över plankaliggandes kamrater och andra muskelutövande poser. Sen var det då dags…

Min paradgren!

Tricepsdips. Pinsam vinst. Jag var taktisk och utmanade mig själv till att göra minst 100. Fördelat på 3 omgångar. Vet att jag klarar 35-50 per gång. Alltså lade jag av vid 20 första omgången. Ställde mig stolt SIST för att bli tilldelad 9:an. Såg hur Niklas och Eric kämpade på upp mot 100 stycken första omgången… Kände mig dum. Körde två omgångar till och plockade såklart placeringarna som jag ville. Avslutade med 51 dips. Det var bara det att jag förmodligen gjorde hälften i antal mot Niklas och Eric. Alltså ingen rolig vinst. Vinsten ligger väl egentligen i att göra så många som möjligt! Fick som belöning ”Mia är bäst” och folk skrattade lite hjärtligt åt min pinsamma hemkamning. De var i alla fall snälla och peppade mig som lok på väg tillbaka till ÖIP – där testades våra hjärnor på nytt i ”byt” och ”vänd”.

Idag VALDE jag vinst före bästa träning. Easy way out.