På riktigt

Jag vaknade utvilad av att solens strålar letade sig in bakom gardinen. Jag sträckte ut mina långa vältränade ben och kände hur stark kroppen kändes. Smidigt tassade jag ur sängen och drack ett glas vatten. Jag satte på mig löparkläderna och de tunnaste löpskor jag kunde hitta. Långsamt joggade jag mot skogen för att värma upp kroppen. Väl där kunde jag flyga fram på det mjuka underlaget. Knappt en fotisättning hördes och jag höll hög takt och andades frisk luft. Dofterna från träden letade sig in i näsan och ljuset var fantastiskt, jag kände mig snabb och kunde obehindrat pressa kroppen. I tankarna komponerade jag ihop de näringsriktiga, supernyttiga måltiderna och nypressade juicerna jag skulle unna min kropp…

Sen vaknade jag och så här gick verkligheten till.

Tog mig löpandes till sonen för en morgonjogg…

Jag och sonen färdigsprungna. Foto: privat

Vi sprang genom ett gråmulet Södermalm ner mot vattnet. Här fanns en färg i många nyanser – nämligen gråbrun. Efter 2,5 kilometer vände vi och stannade vid Eriksdalsbadets utegym. De gråbruna stockarna kändes supertunga i latsdragen, måste bero på allt regn som fallit. Många löpare kubbade förbi, endast ett fåtal log eller såg ut att vara glada. Hela världen var grå och glåmig. Jag kände mig som en stor tung cementkloss och andades högt och flåsade som en valross under löpet…

I verkligheten trött, med regn- och lertunga skor som kändes tunga att lyfta då benen inte lydde… foto: privat

Bra morsan!

Morgonlöpningen skulle avslutas hemma hos sonen dit det är en lång uppförsbacke. Han utlovade en snabb intervall och jag bävade. Jag försökte hitta någon sorts kraft att ens hålla mig upprätt. Han drog iväg med rappa steg, som den fotbollsspelare och snabba löpare han är, medan jag dunsade fram som en elefant. Jag riktigt hörde hur fotisättningen väckte råttorna i tunnlarna under den hårda asfalten. Alex vände när backen var slut och kom och hämtade mig. Då orkade jag öka takten och svischa förbi ett barnvagnsekipage (gråbruna de med). Fick beröm för min 50 meter spurt och flåsade ut.

Löpning och livet när det är på riktigt. Brutalt jobbigt. Ärligt. Naket. Och alldeles underbart.

Avslutade morgonlöpet med att baka scones. Satt finfint i cementbenen.