Jag vaknade tidigt på söndagmorgonen av att mamma redan var uppe. Det märktes att hon var lite nervös. Jag fixade snabbt supergröt och kaffe så att vi skulle få upp humöret och motivationen. Jag berättade att min kropp var lika stel som hennes och att det säkert skulle kännas bättre när vi väl startat.

Supergröt med all inclusive. Foto: privat

Supergröt med all inclusive. Foto: privat

Vi diskade och städade efter oss och packade i ordning våra ryggsäckar. Min var betydligt lättare nu utan all mat jag kånkat med mig. Strax efter 9 fick jag med mig morsan på de första jobbiga kilometrarna. Mitt mål var nått – att låta mamma se Sveriges högsta berg. Hennes mål var något annat – att inte bli hämtad av ambulanshelikopter.

Vi tog det lugnt och vilade massor. Den första kilometern tog nästan en timme, men det är oländig terräng med stora stenbumlingar. Hon var lite darrig i benen, främst av osäkerhet men säkert också av trötthet från två dagars vandrande – något hon aldrig gjort förut. Efter ett tag kom hon in i takten och kände sig mer säker. Själv bävade jag för det branta partiet som stupade rätt ner, för från det här hållet var det rullgrus och lös jord som låg på den smala stigen (nej jag fotograferade inte). Vi gick rätt sammanbitna båda två tills vi närmade oss just det partiet. Självklart fick vi möte just när det brantaste stupet började och de två käcka tjejerna ville stanna och prata. Jag såg i ögonvrån hur mamma höll sig på kanten och höll i ljungen, själv kunde jag inte röra mig en millimeter – ville bara att de skulle passera. Vilket de gjorde. På utkanten. Jag blev illamående. Jag tog mig de 3 farliga metrarna över och kom till en trygg plats. Jag tänkte att nu får jag snabbt kränga av mig ryggsäcken och springa och rädda mamma i fallet. Jag vände mig om och både jag och tjejerna iakttog min mor när hon kavat och med bestämda steg bemästrade den läskiga delen.

Pulsen hade nu höjts rejält och jag nickade bara till tjejerna att det hade gått bra. Vi traskade vidare under tystnad en stund, sedan utbrister mamma

”Mia, nu tror jag nog att vi kommer hem i alla fall!”

Smala stigar och branta stup ner till forsen. Foto: privat

Smala stigar och branta stup ner till forsen. Foto: privat

Vi slappnade av båda två och resten av vägen ner blev ren, skär lycka. Mamma började åter nynna och sjunga sånger för sig själv, och min far har alltid sagt ”Barn som sjunger är glada barn – hyssja dem inte”. Det gäller även mammor. Jag njöt av naturen, min glada mor och traskade på mot Kebnekaise Fjällstation. Vi stannade och åt lite lunchmackor på ett ställe och fick ny energi och fart. I höjd med hängbron mot fjällstationen stötte vi på en vacker ren – och det enda som hördes var dånet från forsen. Vi stod och iakttog varandra en stund, han lät sig bli fotad innan han lommade iväg.

Ren. En del av landskapet i Lappland. Foto: privat

Ren. En del av landskapet i Lappland. Foto: privat

Vi kom i tid till lunchen på fjällstationen och gick sedan och duschade och bytte om för hemfärd mot Stockholm. I benen hade mamma 29,5 kilometer vandring i teknisk terräng. Hon sade till mig att det var det jobbigaste hon utsatt sig för i hela sitt liv, att föda barn var ingenting i jämförelse! Inte ens att gå två veckor över tiden med mig. I själen hade hon ett nytt äventyr, i hjärtat hade vi en värme och på hornhinnan flimrade säkert en miljard intryck. Mellan oss och taxin i Nikkaluokta låg 19 kilometer. Vi tog helikopter. Vi såg hela dalen från ovan och hann knappt bli nervösa för höjden. Så trötta och glada var vi. Väl vid flygplatsen sa mamma att hon var riktigt stolt över sig själv. Och det är jag också – över henne! Om 3 veckor fyller hon 69 – och hon har tränat mer på 3 dagar än vad hon gjort i hela sitt liv. Heja henne!

IMG_6501

En mamma i världsklass! Foto: privat