Dottern sprang sitt första långpass med mig i fredags. Vi sprang 20 kilometer och hon håller fin fart och hyffsat humör – trots generna 🙂 Hon var lite nervös och pirrig innan och hade laddat mat- och tankemässigt i flera dagar.

 

Jag och min fina dotter. Från nervös till lyrisk på 1:54. Foto: privat

Jag och min fina dotter. Från nervös till lyrisk på 1:54. Foto: privat

Nervös

Jag minns själv mitt första pass som var längre än en mil. En kille på min dåvarande arbetsplats skulle springa Stockholm Marathon 2003 och skulle springa runt Brunnsviken på lunchen. Till och från kontoret skulle det ge 11-12 kilometer. Jag såg en utmaning och tackade ja till att hänga med. Jag sov oroligt natten innan och svängde in på en mack på väg till jobbet och köpte Pripps Energy (sportdrycken som fanns på den tiden). Jag var nervös hela morgonen och förmiddagen och gjorde upp historier om hur jag föll ihop och flåsade i en hög efter 10km. Jag hade bara genomfört 10 km en gång förut och det var under Midnattsloppet. Jag trodde att jag skulle hinna svälta, få kramp, få muskelbristningar eller rentav bryta benet.

Passet gick oförskämt bra och Leffe som jag sprang med hade en GPS, vi var mitt uppe i en förlossningshistoria (skulle kunna vara min specialité att välja fel samtalsämnen faktistk) när Leffe säger, nu har vi sprungit 11 kilomter. Jag blev helt paff att jag fortfarande var löpandes och att det inte kändes nämnvärt jobbigt. Jag minns den bubblande känslan i hela kroppen av glädje att jag kan. Jag var lycklig hela eftermiddagen över turen som landade på närmare 12 kilometer. Men tröskeln innan och den negativa energin som jag lagt ner på att tro att jag inte ska greja det var faktiskt jobbigare.

Lite liknande upplevde dottern innan, men sprang som sagt 20 kilometer på 1:54 (för er som gillar tider) och hade inte ens träningsvärk efter. Tankarna och envisheten blev bättre och bättre ju längre in i passet vi kom. Jag behövde inte ens berätta hur hon hade bråttom ut i världen – själva förlösningen denna dag var hennes tro på sig själv och att springa långpannor.