>…Vad bidde det då då?

>Nej - det bidde inget Premiärmilen...
Det bidde hejarklack. Det duggregnade och var kallt så jag valde min knallgula seglarjacka som är alldeles för stor. För-att-synas-liksom. Och det gjorde jag. Något snyggare jacka hade Erik – som också syntes. Vi hejade fram våra klubbkamrater och alla andra – jag vrålade ut (med lite input från Erik) ”Heja Peter! Starkt Xerses! Snyggt jobbat Archibald! Kom igen Johan!. Alltid prickar man väl in rätt namn tänkte vi. Många kände jag igen. Jag hejade på alla som jag såg. >Nej - det bidde inget Premiärmilen...Guldmedaljör i hejjande får ändå Maria! Foto: Privat

Jag blev varm i hjärtat och fylld av en skön höra-till-känsla. Lånade ut min Garmin till Stekaren som drog iväg och körde sitt först millopp på 50 minuter – grymt! Många klubbkamrater persade och glädjen var stor i vårt lilla läger. Min Ultrabroder Staffan klämde milen på 40:05 – här gäller det att ligga i om jag ska hänga med om två veckor då vi ska springa TEC tillsammans! Andréa, Cecilia, Miranda, Kalle, Coyntha… en hel drös personer jag kände igen!
>Nej - det bidde inget Premiärmilen...IF Linnéas läger före start. Foto: privat

>Nej - det bidde inget Premiärmilen...

Eftersom jag är lite extrem i det jag tar mig för och inte har kunnat träna sedan i onsdags morse [läs: abstinens] så har jag varit extrem i andra sammanhang. Jag har bakat. Och bakat. Och bakat. Och käkat bakverk. Och jag har misslyckats. Mitt nya favvocitat ”Perfect-is-boring” gick inte fram i baksammanhang. Mina hallon-och-vit-chokladmuffins blev fyrkantiga och utsmetade… vilket gjorde en perfekt botten till mini-tårtor. Jag bakade om och testade på nytt. Fel igen. Testade nya formar och nytt recept. Efter 9 olika varianter och ett antal timmar i mitt kök doftar jag vanilj och lägenheten bageri. Just nu känner jag mig ”ful-fet-och-onödig” [pms?] Såhär blev resultatet.
>Nej - det bidde inget Premiärmilen...>Nej - det bidde inget Premiärmilen...>Nej - det bidde inget Premiärmilen...>Nej - det bidde inget Premiärmilen...

Haha – nej jag har inte ätit upp allt själv – tur att jag har en härlig släkt som kom förbi och hjälpte till att fira Elins 17-årsdag!