Från höga höjder och teknisk terräng till tjugofyramilslånga lopp i Sverige. Olika underlag och olika påverkan på benen. Förra året under Trans Scania hade jag mina Hoka One One Stinson Tarmac som tyvärr slutat tillverkas. Efter det har jag testat ett par som jag inte fastnade för alls och nu har jag klickat hem ett par som faktiskt känns som de förstnämnda. Fast lättare och luftigare. Perfekt!

Hoka One One Stinson Lite. Foto: privat

Hoka One One Stinson Lite. Foto: privat

 

Hola One One Stinson Lite har en nätliknande överdel som är helt luftig. Perfekt om man som jag vill ha luftigt i skorna och inte för mycket fluff. (Motsatsen är vissa Ascis-modeller som har fluff i hela hälen och tät mesch på ovansidan. Oskönt). Sulan är nu inte lika bred som på föregående modeller vilket gör att den ser lite nättare ut (om det är ett ord man kan använda för just Hoka?).

Anledningen till att jag kör Hoka på mina långa lopp är att jag uppfattar benen som fräschare, det känns som de tar mindre stryk. Jag har inget emot att de ser klumpiga ut – för mig är de sköna. Jag har aldrig fokuserat på att springa och känna efter hur skor känns när jag springer, jag glömmer bort det. Känns det ingenting så är det bra. Känns det fel så är det fel. Punkt. När andra löpare pratar om drop, tunna sulor och löpkänsla i skorna så kan jag inte riktigt relatera till det. Jag kan springa i både och – alltså superdämpade och jättetunna. Innov-8 X-talon är supersköna i Ursvik, Asics Nimbus är snygga till min ena löptröja, Nike är coola och passar fint till en annan tröja, Adidas Adizero känner jag mig snabb i och Hoka är pålitliga under mina långlopp. Dropp? Ingen aning. Jag går på hur ben och fötter känns.