>Insikt 1. Varför jag älskar den svenska sommaren

Vi som skulle springa Musköloppet för IF Linnéa träffades vid Stadshust för karavankörning mot ön i närheten av Nynäshamn. SommarStockholm hade så sakta vaknat upp och förväntningarna darrade i luften. Jag var halvhispig som vanligt när det vankas tävling eller gruppsammankomster. Vi var ju inte överdrivet många så karavanen bestod av två bilar med Nisse, Mormor, Johan och Ann-Sofie i den första, jag, Karin, Helena och Rebecca i den andra. Erik och Britta tog sig dit för egen maskin. Den natursköna vägen ner mot Nynäs och pratet om löpning på Västkusten slog mig med kraft i bröstet. Svensk sommar är underbar. Känslan förstärktes ytterligare när vi kom fram till Muskö och startplatsen. Där fanns loppis, korvgrillning, servering, ponnyridning och fullt med barnfamiljer. Knatteloppen var i full fart alla redan och det doftade varmt gräs och landsväg.

Insikt 2. Varför jag älskar nya bekantskaper och deras universum
Jag är ”nyfiken på” sedan några år tillbaka. Jag gillar att möta nya människor och höra deras historier eller bara titta. Se på ett kroppsspråk, gester och miner, beteenden i största allmänhet. Det kanske inte märks på mig för jag själv hispar runt och babblar hela tiden, men samtidigt har jag tentaklerna utåt och skannar av. Jag brukar ta med mig intrycken och bearbeta dem, låta de ligga och gro lite grand för att sedan ta upp tankarna några dagar senare. Igår var det många möten, många människor och framförallt fantastiska upplevelser. Ett glatt ”hej” och lite prat med Jerry som sprang Hornstull-Järna, Catti och Clarence glada nunor när de skulle heja på och fotografera. Deras peppande snack, banrekonstruktion och tips. TSM-Martin som skulle springa på puls under loppet. Brittas dotter som vann i sin åldersklass, Coachernas mormor och mamma med underbare Filosofskrivande man. Eriks Malin som var en Jennifer Aniston-kopia och deras energiske hund (som bet mig i tummen så nageln sprack och började blöda. Och jag som trodde att löpare bara fick blånaglar på tårna!). Nya möten och nya historier berikar mitt liv.
Insikt 3. Varför jag är rädd för hundar
Jag förstår dem inte. De är läskiga. Det känns som de vet precis vet hur rädd och lättlurad jag är. Igår fick jag ju beviset när jag trodde att hunden ville att jag skulle kasta en pinne åt henne, när hon i själva verket var intresserad att äta min tumme till middag. Jag kommer förmodligen inte försöka leka med hundar igen. Hur söta de än må vara.

Insikt 4. Varför jag undviker att tävla på milen
Banan var riktigt tuff och jag gillar inte att springa när det är varmt. Alltså intalade jag mig själv först att Detta-är-träning-för-att-bli-bättre-på-att-springa-i-värmen. Men jag fick kalla fötter. Försökte snirkla mig ur loppet genom att säga att jag glömt tuggummi och inte kan springa utan. Ann-Sofie halade upp ett paket Extra så var det problemet löst. Clarence sa att vi skulle värma upp och kolla på den sista långa uppförsbacken, det gjorde vi. Den var nog drygt 400 meter och brant. Men nu visste vi ju att den var där. Banan skulle vara flack i 6 km, sedan 200 meter fältlöpning, lite terräng och sedan backen. Tjo-flöjt. Det var 2 km nerför i början, sedan kom det minst 10 kämpiga backar. När jag sprungit 8 km ville jag dö. Då kom fältet/ängen. Det var som att springa på den tjocka mattan i gymnastiksalen. Ängen avslutades med en skogsbacke i 90 graders lutning. Tufft. Varmt och tufft. Det kändes som ett riktigt helvete och milen kändes så lååååång. Jag pinnade vidare, bara 2 km kvar. Som visade sig vara 2,4 km. Sista backen gick galant, all tantobacke- och Västerbroträning ger ju resultat. Att Catti stod och vrålade positiva haranger hjälpte förståss till! Under loppet undrade jag hela tiden vad jag höll på med. Efter loppet var jag hur nöjd som helst. Placerade mig på femte plats med tiden 52:22 på 10,38 km.

Insikt 5. Jag är en mes
Jag hade chans att golva vår enda och oövervinnerliga motståndare Anna Rahm redan vid efterregistreringen. Hon stod 15 cm bakom mig. Jag fegade ur, tänk om hon skulle gå sönder, och jag skulle vara orsak till Sveriges nedgång i löparvärlden. Hon kollade in oss Linnéatjejer som stod i toakön och tog plats. Vi var minst sagt välrepresenterade – vi utgjorde 50% av deltagarna på damsidan. I loppet då, för i toakön hade vi 90% representation.

När loppet startade hann jag aldrig springa ifatt henne, och dra om kull henne. Jag visste ju redan från början att jag är för snäll för sånt egentligen. Efter loppet kom hon fram och gratulerade Rebecca till andraplatsen och Ann-Sofie till tredjeplatsen. Hon var trevlig. Vi tog kort och jag ser nog lite skrämd ut, jag var rädd att hon skulle fått nys om min plan och ville bita mig i tummen hon också.

Här kommer upplevelserna i bilder.