>Lite jävlar anamma – Ja tack hjärna!

Foto: Homerwallpaper

Idag var det dags för 4*15 minuters löpning med IF Linnéa. Passet går ut på att man värmer upp lugnt i 15 minuter (dessa går supersnabbt tidsmässigt), sedan sätter vi av i lite snabbare tempo. Efter ytterligare en kvart ökar vi takten till tävlingsfart eller riktigt hård distans (dessa 15 minuter känns evighetslånga) – därefter varvar vi ner och transporterar ut mjölksyra och slaggprodukter under 15 minuters lugn löpning.

Om du vill testa så utgå från dessa riktlinjer
1. 15 minuter i lugnt snacketempo
2. 15 minuter i lite snabbare fart, kunna prata fåordigt
3. 15 minuter i riktigt hård fart. Ej talbar
4. 15 skön mysjogg.

De tuffa 15 minutrarna är riktigt långa och många tankar hinner rinna genom skallen. Det är nu det går att testa sitt pannben eller öva fokusförflyttning. När gänget jag sprang med hade 2 minuter kvar av den jobbiga kvarten ökade jag lite mer och hade bestämt mig för att hinna springa till ett visst hus jag såg. Jag flyttade fokus från mina mjölksyretunga ben och ändrade armpendlingen – rätade upp kroppen ordentligt och ”gled” fram. Fokus låg på rytmen i andningen. Lite så här…

Andas iiiiiiin – räkna ett, två, tre (hör antalet steg: klipp/klapp) – andas uuuuuut fyr, fem, sex. Nu känner jag inte att benen är tunga – min guldfiskhjärna fokuserar helt och hållet på den jämna andningen – den som för tillfället fungerar.

Efter en stund gör ju fartökningen att flåset blir mer ansträngt och det signalerar till hjärnan ”jobbigt! Skitjobbigt!” Då är det bara att flytta fokus till benen, räkna steg och hitta rytmen ett, två, tre, fyr – bra teknik med armarna – ”Har jag höften framåt? ”Lutar jag mig så jag använder tyngdkraften?” ”Spänner jag magen?”

Det är superbra att öva fokusförflyttning under träning, då går det lättare att plocka fram det under lopp.

Ibland tappar man ju motivationen mitt i ett långpass – tanken kan ha varit att springa 25 kilometer, sen vill man ge upp efter 9. Oftast sitter begränsningen i skallen, då kan man snabbt fokusera om ”Jag springer en kilometer till – sen får jag se”. När kilometern är sprungen går det lika bra att ta en till. Och en till. Annars är det lätt att haka på Ge-upp-tankarna och hitta närmaste väg hem. Så tänkte jag när jag slutade röka. Jag tar inte en cigg denna gång jag är röksugen – jag tar den nästa gång. På så sätt förflyttade jag begäret tills det avtog helt.

Det fantastiska med hjärnan är ju att den glömmer det jobbiga så fort. Klart det kommer dippar och att det känns jobbigt under hård träning eller uthållighetsträning – men dipparna kommer man igenom och förbi – försök att fokusera på den sköna känslan när det är flow efteråt.

Även om en ynka kvart av ens liv kan kännas spyjobbig så ångrar man sig sällan efteråt. Det finns alltid lite extra att ge – det gäller bara att våga.