Och på den tredje dagen gick solen upp utanför Enköping. Foto: privat

Och på den tredje dagen gick solen upp utanför Enköping. Foto: privat

Klockan ringer tidigt. Jag smyger upp och gör i ordning allt som ska med i bilen. Pannkakorna jag stekte kvällen innan, backen med servetter, muggar, sårvårdsartiklar, ultralådan med foträddarprylar, min egen matsäck. Kaffebryggaren puttrar i det tysta köket och doften sprider hemkänsla. Jag fyller 5-literstermosen och laddar bryggaren på nytt. Jag brer smörgåsar med avokado och stekt kyckling, kokar vatten och fyller ny stor termos. Klockan 7 kommer Roxen. Vi pratar lågt för att inte väcka min familj, tar alla backar, kuddar, mat och saker som ska med och tassar ut. RallyMazdan som varit med på så många tävlingar nu står parkerad precis utanför porten. Både jag och Roxen är taggade och förväntansfulla. Vi ska supporta och coacha 5 personer – hela vägen in i kaklet. Vi rullar iväg och Roxen blir kartläsare. Föga anade vi då att vi skulle hjälpa in segrarna på 87 timmar och 45 minuter. Jag förstod att det skulle bli lite sömn och att vi skulle behöva vara tillgängliga för våra tävlande nattetid. Tre hela nätter var vi med. Tre fantastiska soluppgångar fick vi ta del av.

 

Förväntansfullt väntande. Foto: Daniel Roxvret

Förväntansfullt väntande. Foto: Daniel Roxvret

Jag vann Fotrally 2010. Då gick vi inte i närheten så långt som de går idag, utan landade på 30 timmar. Jag är fortfarande den enda kvinnan som stått som segrare och det hoppas jag att det blir ändring på i framtiden. Girlpower. Fotrally är fascinerande och mycket speciellt. Hela tävlingen och allt runtomkring lockar mig och har mig fast i ett skruvstäd. Jag kan inte släppa. Många med mig sitter och uppdaterar resultaten och följer tävlingen maniskt medan den pågår.

När jag blev tillfrågad om att bli lagkapten för Svenska landslaget i Fotrally för två år sedan tackade jag ja direkt. Det blev inget lag det första året utan det flyttades till i år. Jag frågade Fotrally IK vad som förväntades av mig och svaret var ”Ta fram det vinnande laget”. Jag har iakttagit och följt både personer och lag de senaste åren för att se vilka olika karaktärer det är. Vilka skulle kunna samarbeta och vinna? Vad för profiler har de? Styrkor och svagheter? Förra årets vinnande lag ”Pirates of the Magelungen” matchade min syn på lagsammanhållning. Ett gäng med glimten i ögat och gång med glädje. Både Fredrik, Niklas och PerOla kommer från Piraterna och det märks att de är starkt sammansvetsade. Landslagsgruppen bestod av 7 personer varav 5 skulle representera Sverige. Vi hade möten och kom överens om värdeord och mål. Det tar några möten, träningar och en tävling för att ta reda på hur det verkligen fungerar. Nu har jag massor av kunskap.

Jag valde sedan att även vara aktiv support och coach om det behövdes. Här lade jag ner all min energi och kunskap på att lyfta individerna. Jag och Roxen lät oss villigt slavas under 80 timmar. Hur slitigt och jobbigt det än är, så är det värt varenda minut. ”We grow when we share” har vi som mantra på jobbet (Amerikanst mjukvaruföretag), och det gäller även här. Som jag har utvecklats under tävlingen, sett så mycket gemenskap och kärlek (kolla in klippet på Facebook när Fredriks fru Gina antecknar mailadress till Fredriks chef för han behöver ytterligare en semesterdag), människors pannben och motivation, tron på människor, tillit och motsatsen därtill, hantera situationer, ta upp människor ur dippar. Jag får perspektiv på saker och ting och jag växer när jag får dela med mig. Och när jag får lära.

Trött

Jag har varit uppe i varv och blev trött vid helt fel tillfällen, nämligen en timme innan supportstoppen skulle vara. Så jag gav allt vid supporten, drog på mig massor av adrenalin och kunde bara sova 20 minuter efter. Vid ett tillfälle fick jag ihop 2 timmar tror jag. Detta är inte optimalt och nästa år blir det till att ha avbytare. På 80 timmar sov jag kanske totalt 4-5 timmar.

Jag är stolt och glad över att ha levererat det jag skulle – ett vinnande lag. Laget levde även upp till värdegrunden Samarbete, Glädje och Respekt hela tävlingen, trots att det var två lagmedlemmar kvar på slutet. Efter 80 timmar samtalade de om hur de skulle gå vidare, kanske sikta på 100 timmar? Jag är imponerad av att de kunde föra en vettig konversation, enas och ta ett beslut under sådan fysisk och mental påfrestelse. Jag är också djupt tacksam att ha Roxen vid min sida hela tiden. Ensam hade detta inte fungerat.

Samtliga race reports från Team Sweden publiceras här.

Jag är varm i hjärtat och boostad i själen. I kväll ska vi fira vår seger! Jag och Roxen hedrar våra hjältar genom att promenera från Sundbyberg till Huddinge i 5 kilometer i timmen.