>Min chef sitter i London. Hon tränar rätt mycket och springer så ofta hon kan. Häromdagen när jag och Sussie kom in på London- (läs Slough) kontoret kom hon ut från sitt kontor och utbrister:

– Mia, jag har något äckligt att berätta, och jag tror att du är den enda jag kan tänka mig skulle gilla att höra detta.

Snabbt som attan spolar jag i huvudet tillbaka alla de gånger jag träffat henne, eller pratat med henne. Hon har bara varit min chef i drygt 5 månader. Jag vet att jag kan ha snuskig humor. Men jag kan inte komma ihåg att jag varit vulgär eller skämtat på det sättet. Jag har verkligen hållt mig i skinnet här på nya arbetsplatsen. Givetvis blir jag lite orolig när hon säger att hon har något snuskigt (grouse?) att berätta… jag anar det värsta. Då tar hon av sig ena skon och säger:

-Titta, vilken blånagel jag har fått av all löpning!

Och så var samtalet igång. På helt rätt nivå. Inget snusk. Inget ovanligt. Bara vardagliga dilemmor för löpande kvinnor. Vi förstod varandra på ett sätt som ingen annan på kontoret kunde förstå. Vi blev liksom ett med blånageln.