Huuuh, huuh, huuh. Andningen går i rytm med fotisättningen mot asfalten. Armarna arbetar i pendelrörelser framåt, framåt, framåt. Swish, swish låter sulorna som knappt rör marken. Vi flyger fram. Sida vid sida springer jag och Petra i vår sprint upp över Tranebergsbron. Toppen är målet. Där kan vi pusta ut. Men först fartökningen.

"Men då rushar vi upp för backen!"

Petra pustar ut efter sprinten. Foto: privat

Nästan varenda helg springer jag och Petra långpass. Själva löpningen är bonus på våra rundor. Jag känner ingen så vass affärskvinna, med intellektuella tankar och utmanande frågor. Vi pratar jobb, relationer, beteenden och sätter ord på det mesta. Jag är oftast lugn efteråt. Eller taggad. Eller tuff i något jag kände mig svag i. Vi reflekterar och planerar. Detta är mina terapeutiska andningshål. När vi inte längre orkar låtsas vara smarta snackar vi ytligheter och sporrar varandra till att springa snabbt eller snyggt. Eller så kollar vi bara in det idylliska landskapet runtomkring.

"Men då rushar vi upp för backen!"

Bland kossor på Ekerö. Noll bilar, massor av dofter och svensk sommaridyll. Foto: privat

I går sprang vi 2,5 timmar tillsammans och jag kunde berätta om min omvälvande vecka där utbildningen med krishantering, feedback och coachning i jobbiga samtal praktiskt taget dränerat mig på energi. Att få sätta ord på det och lufta insikter kändes skönt. Jag fick tillbaka mitt lugn i själen.

Att sedan sprinta upp till toppen av Tranebergsbron bygger pannben. Så slut efter solskensrundan som jag var – men vi hade ju en målbild – att få ta en selfie på toppen.

"Men då rushar vi upp för backen!"

På toppen efter en fartökning. Skön känsla. Foto: privat