> Det finns en alldeles särskild plats där jag har en frizon. Jag är bara jag, helt oåtkomlig för omvärlden, icke kontaktbar. Det enda jag kan göra är att blicka inåt, ta fram olika delar av mig själv – en tanke eller en speciell känsla. Det är när jag är i luften. I ett flygplan. Jag känner harmoni och lugn. Jag är bara Mia.

Igår kväll när jag flög hem från London var Stockholmshimlen fri från moln. Solen var på väg ner och den glödde varmt orange, nästan blodröd. Det var vackert och det ingav frid. Vårt plan fick cirkulera lite innan vi landade vilket gjorde att jag stal ytterligare några minuter av solnedgången där ovanför marken. Med blicken följde jag den ned i horisonten. Den röda färgen fokuserades kring solen för att precis i brytpunkten övergå till ljusare orange och gula nyanser och sprida sig över blicklinjen.

Det var fantastiskt vackert och jag har lagt upplevelsen i en speciell liten ficka i mitt inre.

Den här känslan tänker jag plocka fram på söndag när jag springer mitt sista långpass. I lugnt tempo. Med känslan av Här och Nu. Nu är det dags för uppladdningen inför Stockholm Marathon!