Vaknar tidigt och får inte behålla maten. Foto: privat

Den femte dagen blir vilodag för mig eftersom jag kom i mål på den fjärde och längsta etappen redan under första dygnet. Maten och energin blev mer och mer viktig – tre dagar återstår och två etapper. Jag har gett bort mat till journalist-Fredrik och kastat energi jag tidigare trott att jag inte behövt. Telefonen har inget batteri och just denna dag är det tjocka moln på himlen vilket gör att jag inte kan ladda och låna någons powerbank med min solcellsladdare som behöver direkt solljus. Jag lade upp den mat jag hade kvar och insåg att två måltider saknades, trots att jag fått mat av danske Tommy. Med tanke på att jag inte fick behålla maten särskilt länge oroade detta mig, jag tänkte att om jag bara har 5 godisbitar kvar sista dagen så kan jag ta mig i mål – det borde gå. Vem behöver frukost när det finns bubbligt vatten?

Svullen med krånglande mage ligger jag stilla och sparar på energin. Foto: privat

 

På matjakt

Jag ägnade morgonen att gå runt i lägret och prata med folk. Jag stötte ihop med Tomas från Tyskland som lånat mig batteri till telefonen tidigare och han berättade att han valt att bryta under den långa etappen för att han inte kunnat äta på två dagar och stannat och fått dropp. Jag frågade snabbt ”Får jag köpa mat av dig om du ska åka hem?” Jag fick maten gratis. Han hade radat upp påsarna utanför sitt tält så folk kunde plocka. Eftersom jag inte äter gluten har det inte varit jättelätt att hitta mat, men i det skick magen var just nu så struntade jag i allt och bara tänkte på att jag behövde energi. Jag plockade på mig fruktmüsliblandning, en viltgryta och en kakaodryck där påsen innehöll 500 kalorier. Min mage fick behålla dryck som Perpetuem bättre än den frystorkade maten så detta var kanske en lösning?

 

Människorna och solidariteten

Familjen vid stolpe 23. Foto: privat

Kevyn från vårt tältläger kom in på förmiddagen och var slutkörd men glad. Vi hjälpte honom raskt att sätta upp hans tält. Det är så det fungerar i sådana här ökenlopp – man hjälper varandra. Just i Peru hade alla individuella tält, men i Marocko delar 6-8 personer och då finns det en oskriven regel att den som kommer in först fixar ur sanden ur tältet, den andra som kommer hjälper till att hitta ved, den tredje fixar elden och så vidare. Den som varit ute längst har minst energi och får kortare vila, därför behöver denne inte göra något jobbigt utan kan återhämta sig. En vacker handling där alla är lika inför etapperna, där hudfärg, snabbhet eller könstillhörighet inte spelar roll – utan att den totala energin som läggs på rörelse, matlagning, tältfix fördelas och balanseras. Detta skapar en vi-känsla och en solidaritet. Alla blir ett och lika inför uppgiften. De som delar tältlägerplats blir lite extra familjära och tar hand om varandra.

Nordbor

Tommy och Raoul. Foto: privat

Jag pratade mycket med Tommy från Danmark, Journalist-Fredrik från Sverige och Raoul från Finland. Den sistnämnde lånade ut sin powerbank så att jag kunde lägga telefonen på laddning en stund. Jag ville ha kameran för dokumentation och anteckningar för att skriva ner känslor från dagarna.

 

Jag tog det riktigt lugnt och promenerade i det iskalla Stilla Havet där ett sjölejon till och från brölade ikapp med ljudet från de gigantiska vågorna. Vattnet var för kallt och på tok för strömt att bada i. Jag tog en vattenflaska och gick iväg en bit och tvättade hela mig. Sedan gick jag upp till Medical och tog själv hand om mina fötter så som jag smitit in och gjort tidigare. På väg tillbaka till mitt tält mötte jag Martyn från min camp som hade två papper i handen och frågade ”Har du fått mail?” Jag svarade att jag inte batteri på telefonen och ändå ingen täckning. Martyn skrattade och sade att folk kan skicka hälsningar via weben. Jag gick bort till funktionärstältet och uppgav nummer 127 och tänka sig – Jag hade fått meddelanden. Jag blev så glad att jag glömde bort min svullna kropp, ömma mage och bultande blåsa på tån. Samtidigt börjar speakern ropa ”Come on! The last runner is on the way into the bivouac! Everyone – line up to welcome her!”

Här rinner tårarna ner för mina kinder, jag är så tagen av stunden när tjejen går över mållinjen. Foto: privat

30 timmar har gått av de 32 man får på sig. Långt uppe på en sanddyn kommer hon, långsamt skridande ner. Det går ett sus genom tältlägret och folk reser sig på stela ben och tar sig fram och klättrar långsamt uppför den lilla kullen för att komma till etappens målraka. Jag har läst meddelandena om och om igen och jag gråter. Jag fäller ner mina solglasögon för jag vill inte visa hur känslosam jag är. Det är så fint att alla sluter upp kring målet. Volymen på musiken vid målet höjs, folk jublar och hejar och den peruanska tjejen får vågen och applåder på sin väg in. Känslan och upplevelsen är så stark att det känns som om den går att göra fysiskt synlig.

 

Hälsningar hemifrån

Förutom att min ständige peppare och påhejare Hotelldirektör Anders Scharp skickat en drös roliga hälsningar och påminnelser om att jag inte ska missa hans namnsdag och tycka lite synd om honom för att han var förkyld, så fick jag meddelanden från några personer jag inte känner. Jag blev så rörd att de tagit sig tid att logga in och skicka pepp så jag blev mjuk i hjärtat, fuktig i ögonen och lite darrig i mungipan. Några kompisar hörde av sig och ena min bror skickade hälsning från honom och syskonbarnen med lite skojiga kommentarer från Märta som är 4 år. Alla fick möjlighet att via ett mailsystem skicka ETT mail om dagen hem. Jag visste inte detta från början, men nu ville jag med omsorg välja vem jag skulle svara. Framförallt ville jag att barnen skulle veta att jag mådde bra. Eftersom mobilen var död (eller faktiskt just nu låg på laddning) och jag inte kunde barnens e-mailadresser utantill var jag glad att jag fått ett meddelande av Martin, där jag kunde se mailadressen. Hemma var Martin min livlina som jag lämnat kontaktuppgifter till barnen till (plus försäkringsinstruktioner, donationsinformation, vita arkivet, kontaktuppgifter till mina föräldrar – snacka om att oroa sig… om något skulle hända). Han fick bli sambandscentral. Jag skickade meddelande att han skulle meddela barnen att jag mådde super och att allt var bra.

 

Hälsningen som fick mig att bryta ihop

Hälsningen jag läst innan sista löparen gick i mål var den som fick mig att börja gråta. Håkan som tidigare sprungit MdS Marocko, som jag varken träffat eller kände till, skickade en hälsning där han berättade att det är tradition att skicka en tanke till den som bär ens Bib-nummer året efter, men eftersom ingen hade så högt nummer valde han den enda svensken – mig. Han skrev ”Jag vet hur det känns att vakna upp 8-10 gånger per natt, att trä stela strumpor över oläkta blåsor, att knappt orka hålla kroppen upprest då det fortfarande är 15km löpning kvar. Men jag vet också hur fantastiskt fint det är att blicka ut över varma sanddyner och känslan av att få medaljen och inse att ingenting är omöjligt” Sedan önskade han mig lycka till. Jag blev så tagen av orden, att någon förstod och kunde sätta sig in i känslan. Det jag också kände var att jag nog skulle klara det. Att jag skulle göra allt för att klara av morgondagens maraton och sedan den avslutande etappen. Det blev på en gång verkligt.

 

Meddelandena med kärlek, pepp och känslan från det fina mottagandet av löparen fyllde hela mig och jag ville bara vara kvar i känslan för alltid. Nu blev jag fylld av energi och så taggad på att ta maratondistansen. Skulle jag få behålla maten och skulle jag orka 42,2 kilometer dagen efter?